Den 3-4 december genomför socialdemokraterna sitt årliga möte med Förtroenderådet, partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna, i Stockholm. Om förra årets Förtroenderåd var välbevakat av media (Mona Sahlins sista linjetal) så lär årets slå tidigare rekord. För Håkan Juholt är detta Förtroenderåd lite av ”Do or die”. För socialdemokraterna som parti är det definitivt "Do or Die".

Anders Johanssons SMS är i sammanhanget nämligen, precis som Jenny Madestam konstaterar, bara ett sjukdomssymptom. Att det pyr i partiet är ingen nyhet för någon. Partiet mår inte bra just nu så låt oss vara ärliga mot oss själva och konstatera detta. Problemen är på en sådan nivå att det inte räcker med att vare sig sjunga ”We shall overcome” eller ”Internationalen” längre. Stigmatiseringen och sprickan mellan reformister och konservatister blir djupare för i praktiken varje dag. Högbergs och Silfverstrands meningsutbyte är talande för hur detta ter sig i praktiken. Och det är inte Håkan Juholts ansvar helt och hållet att det blivit på detta sätt. Partikulturen, partitraditionen, rädslan och Håkan Juholts personlighet växelverkar i en nedåtgående spiral. Partikulturen och partitraditionen har jag beskrivit lite av tidigare, idag tänker jag uppehålla mig vid rädslan och Håkan Juholts personlighet.


Håkan Juholts personlighet är egentligen fantastisk. Han har, som ingen annan, en unik retorisk förmåga och en mycket god känsla för hur han ska uttrycka sig för att få med sig sin publik. Denna förmåga är omvittnad och beundrad men när han satt i radio i lördags så fungerade det inte. En journalist av Rambergs snitt vill ha svar, det är det primära, han lägger inte någon värdering i vad svaret innehåller så länge det är begripligt. Svaren var i och för sig begripliga men gick inte i samma riktning som vår budgetmotion. Det finns fler än jag som reagerat på löftet att sänka skatten för pensionärer så att den hamnar på samma nivå som för arbetande i nästa, eller absolut senast i efterkommande, budgetmotion. Denna reform innebär en intäktsminskning på 17 MDR SEK och jag är tveksam till om det utrymmet kommer finnas. Om det finns blir det den enda reform som genomförs i den budgeten. Sen är pengarna slut. Vi måste börja bli ärligare mot oss själva och väljarna när vi gör denna typ av utfästelser. Att prioritera är att välja bort och angelägna reformer kommer alltid ställas mot varandra. Alla kan inte få allt med en gång vilket är en vana vi måste bort ifrån. En gång för alla.


Men det som präglar stämningsläget mest i partiet just nu är rädsla. Få ledande befattningshavare vågar ta på sig ledartröjor i olika frågor. Det dessa personer har gemensamt är att de alla har gjort rollen som förtroendevald till sitt yrkesval. De är beroende av främst riksdagsarvodet för sin livsstil. Amarone-viner, Gucci-stövlar och sommarnöjen är legio men måste betalas. De är livrädda för att förlora detta. De motsätter sig aktivt en öppen debatt, där de inte kan hindra den så försvinner de genom bakdörren. De hoppas att ligga ”under radarn” och att det som sker hinner blåsa över. De tar inte sin ordförande i försvar då de inte vill förknippas med honom om vinden skulle tillta i styrka. Tilltar den i styrka vill de kunna maximera sina möjligheter att vid riksdagsnomineringarna 2013 återigen hamna på valbara platser. Dessa är, vågar jag påstå, exakt de personer vi inte ska se som våra ledande befattningshavare. Feghet kan aldrig vara en merit. De tar inte ställning för eller emot, de kommunicerar lika lite en begriplig politisk färdväg som Håkan Juholt med några få undantag. Ylva Johansson, Peter Hultqvist, Morgan Johansson (på gott och på ont) och Tomas Eneroth undantagna. Annars är det rätt klent med initiativen.

Det är maktspel vi ser. Och rädsla. Det är inte omsorg om socialdemokratiska ideal. Det är inte värdigt ett parti som kallar sig arbetareparti. Men å andra sidan så har vi sedan länge upphört att vara detta med alla dessa övervintrade SSU-skolade politiker som blockerar alla impulser från världen som utgörs av arbetare och väljare. Där dessa gör allt som står i deras makt för att tillsammans med tjänstemännen kapa enskilda initiativ och blockera medlemmar "som vill upp".

Rädslan sprider nu ut sig i partiet. Det liknar Nordkorea får jag anta. Jag är allt annat än stolt över att vara partikamrat med alla dessa rädda människor. De kunde gott börja kliva upp på barrikaderna nu, öppna partiet och bejaka såväl åsiktsskillnader som en öppen och respektfull debatt. Annars börjar det bli hög tid för oss andra att säkerställa att de kliver ner. En gång för alla och skickar ut dom genom bakdörren. Utan avtackning.

Rädslan förlamar.

Ab, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, DN, SvD,