Igår var jag på Karate Kid Cup stora delar av dagen och åkte sedan, för att undvika stormen Berit, till en ort i Mellansverige istället för att tacka av en beundrad politisk kollega som nu hoppar av hela kalaset för att leva ett ”riktigt liv”. När jag nu vaknar till liv denna söndagsmorgon så är det få tecken på att det idag är första advent. Väl så, ni känner min inställning ni som följt mig sedan tidigare, och jag avhåller mig från att ytterligare angripa julen idag av respekt för mina närstående.

Det jag gjorde igår var i alla fall att gå igenom vad som hänt inom (SD). De byter nu polityr för at bli ett ”socialkonservativt parti”. Jag har alltid ansett att vi skall passa oss för att underskatta Jimmie Åkessons politiska kompass, att han är föga karismatisk eller är i avsaknad av en skicklig ”spin-doctor av Schlingmannskt snitt är än så länge det enda som hindrar (SD) att ta kraftiga steg framåt i opinionen. För vi ska vara helt på det klara, med de rörelser vi ser i EU nu så är nationalistiska krafter på fram-marsch i hela Europa. Sverigedemokraternas mjukare förpackning är en medveten handling för att attrahera främst väljare från ett Kristdemokratiskt parti i upplösning, de mest extrema gammelmoderaterna som inte känner igen sig samt nostalgiska socialdemokrater i ett parti som håller på att implodera. Det är inte utan att det är rätt fascinerande att stå på insidan och se vad som sker, det känns som jag står i ett TV-spel i en byggnad som sakta men säkert faller isär. Och ska jag vara helt uppriktig så anser jag inte att allt är av ondo längre, det jag sett de senaste veckorna är faktiskt av en sådan karaktär att vi bör vidta drastiska åtgärder för att rädda det som räddas kan men mer om det får du läsa i en debattartikel jag skriver Aktuellt i Politiken i morgon. Jag trodde faktiskt inte att de skulle ta in den eftersom den var rätt provokativ men beskedet, från att den skickades in till att vi (jag är inte ensam) fick besked, tog det 47 minuter. AiP är som alla politiska nördar vet partiorganet och av denna tidning kan varje god socialdemokrat läsa exakt var partiet står i olika frågor, oavsett artikelformat och författare. Det skall bli milt sagt spännande att se vad som sker efter publiceringen av den. Om jag var illa omtyckt efter artikeln i SvD i bredare lager är det nog inte något vad vissa i mer framträdande position kommer anse nu. Men jag bryr mig inte längre, de knivar de har i sin arsenal blir trubbigare och trubbigare och skulle någon av dem åsamka mig skada? So be it.

Till skillnad från många av mina partikamrater som borde visa ledarskap och driva en progressiv opinion och aktivt refomarbete så har jag inget riksdagsarvode eller liknande ombudsmannalön att försvara. Jag är förtroendevald som ersättare i Norrtälje Kommunfullmäktige samt suppleant i Campus Roslagens styrelse. För detta arbete i demokratins tjänst får jag 180 kronor per timme under mötestid samt ett fast arvode på kanske 600 kronor i månaden. Slår jag ut dessa ersättningar på hur mycket tid jag lägger ner på dessa uppdrag hamnar jag på en ersättning om 45 kronor per timme. Räknar jag in det jag lägger på bloggen hamnar vi runt kanske 18 kronor och då har inget betalats ut för förlorad arbetsinkomst som jag uppbär i högst begränsad omfattning. Jag har, med andra ord, inget att förlora på att försöka driva på mitt parti mot öppenhet och reformering. Och jag tänker fortsätta göra det i de forum jag anser att jag kan vinna och att det är relevant för helheten att de funktionerna i grunden förändras eller försvinner.

Det har med andra ord blivit en personlig strid mot det monster som håller socialdemokratiska ideal fången och jag vågar påstå att jag, till skillnad från många av de som försvarar dagens stela partistruktur, sannolikt är den farligast motståndare som tänkas kan. Jag har ingenting att förlora samt jag är så pass ny i partiet att jag inte tillhör några gamla SSU- eller LO-falanger och är därmed fri från hänsyn. Inget att förlora och ingen att ta hänsyn till är en drömsituation för mig som person.

Varför? Motståndaren har helt andra förutsättningar. Mina motståndare har allt att förlora eftersom de i alltför många fall valt rollen som förtroendevald politiker till sin livsstil. Mindre av ideologiskt betingat, mer av försvar av den egna levnadsstandarden. Det finns de som aldrig haft ett vanligt yrke i hela sitt liv och numera med marginal passerat de 40.. De inser nämligen att de i en vidare kontext, på arbetsmarknaden som helhet, inte har de egenskaper som efterfrågas i bland annat näringslivet. I näringslivet premieras resultat, resultat skapas i samspel med kunder och intressenter. I näringslivet och i den riktiga världen premieras inte spel under täcket, slutenhet, kameraderi eller passivitet. Detta vet de, och de vet att de inte ligger i vinnarhålet där. Det är därför de slåss för sina liv nu.


Nåväl. Det var allt för stunden. Jag kommer ägna dagen till att hämta krafter inför veckan som kommer. Om AiP-artikeln bara ger 10 procent av de förväntade reaktionerna så lär jag ha mer än nog att stå i inför Förtroenderådet nästa helg. Och den tillställningen har nu potential att bli något som folk i gemen kommer minnas länge. På gott och på ont. Jag tror vi nog kommer dra rubriker igen.


Media: DN, Ab, Ab2, Exp, Exp2,
Krönikor: Peter Wolodarski, Peter Högberg