Detta gör att jag är bekymrad nu. Jag ser inte vad som sker och trots att jag i grunden är en ”Juholt”-man, en man som gillar betong, infrastruktur, samverkan med näringslivet och utbildningssatsningar, så har något hänt med vår partiledare. Han säger att han gått stärkt ur det debacle vi har bakom oss och det är mycket möjligt. Men jag ser även något annat.
Om vi börjar med relationen med media i allmänhet och SVT i synnerhet för dagen så har mycket av de interna bortförklaringarna byggt på att ”högermedia” i allmänhet och Aftonbladets Lena Mellin i synnerhet skruvar informationen till oigenkännlighet. Det är mycket möjligt, ja till och med sannolikt, att det är så i det senare fallet men om det är så skall vi förhålla oss till det medielandskap som råder idag och inte 1976 års motsvarande. Bara att komma på tanken att ställa krav på SVT debattformat känns mig helt främmande. Och varför Håkan Juholt då gör det samtidigt som han menar att
Politik är ingen Idoltävling. Det handlar istället om ideologi, värderingar och politiska idéer. Jag tror att de flesta väljer att stödja det parti som man anser har de bästa förslagen.
begriper jag inte. Om det han har att säga kommer överglänsa alla våra politiska motståndare och då främst Jimmie Åkesson så spelar det ingen roll om han ens skulle stå bredvid Silvio Berlusconi i studion. Detta uttalande är inte i linje med vad han anfört som skäl att inte ställa sig bredvid en (SD)-företrädare. När vi sedan kommer till hur han uttrycker sig i chatten så är inte heller det koherent i en vidare kontext.
Politik handlar om att se framåt, fånga morgondagen, inte drömma om gårdagen, eller nöja sig med att vara kamrer i dagen.
På sin Canossa-vandring så har Håkan Juholts retorik handlat väldigt mycket om återställare och återreglerare. I många fall är dessa omöjliga att genomföra då de genomförts inom ramen för olika EU-fördrag. Eller inte omöjliga ska jag säga – de kommer kräva en majoritet i riksdag, Eu-parlament samt ett enigt ministerråd för att genomföra i Sverige. Hur detta fungerar har jag försökt förklara ett otal gånger nu och jag får be att hänvisa till de postningarna. För att ge en bild på vad ett återtåg kan kosta så har Vattenfall tillerkänts ett skadestånd på 1,4 MDR Euro för att Tyskland ändrade marknadsförutsättningarna för ett (1) av dess kolkraftverk. En återreglering av den svenska elmarknaden kommer kosta i allt väsentligt mera.
Men det som gör mig mest bekymrad är hur Håkan Juholt nu ser på partiet. Jag får intrycket av att han endast omger sig med personer som försöker klappa honom medhårs. Jag kan via SvD Ledarblogg läsa mig till följande:
”Men partiet mår bra, det socialdemokratiska partiet är taggat. Vi har en berättelse, vi har inga ideologiskt stora stridigheter, vi är samlade.”
Mitt svar på den frågan skiljer sig i grunden. Inget parti kan må bra när det tappat var sjätte väljare på en månad. Inget parti kan må bra när medlemmar överväger att lämna sitt engagemang, inget parti kan må bra utan att medlemmarna upplever att de är delaktiga i en idépolitisk diskussion. Och vi är allt annat än samlade, reformister ställs allt mer tydligt för varje dag som går mot de som vill ha en återgång till en tid som flytt.
Trots att jag delar Håkan Juholts rädsla för att det riktigt gamla Sverige håller på att komma tillbaka, där människor tvingas leva i fattigdom, där skolan inte levererar kunskaper, där äldre inte kan leva på sin pension, där löntagare inte har rätt till trygga anställningar så finns det något jag idag är ännu räddare för. Att vår partiledare, som jag gillar som person och med sin politiska grundidé, gått in i en bubbla. Uttalanden som spretar eller är direkt motsägelser, en verklighetsperception som verkar vara helt utan markkontakt och en kommunikations avdelning som degenererat så pass att från att fram till 2006 varit Sveriges bästa nu endast förmår släppa pressreleaser som informerar allmogen om var i landet partiledaren och partisekreteraren befinner sig. Ett parti som slutat kommunicera med sin omvärld har svårt att läsa densamma. Ett parti som inte är en del av sin omvärld kommer ha hart när omöjligt att agera opposition och verka för att vi inte går tillbaka till det som Håkan Juholt är rädd för.
Jag är bekymrad nu. För första gången på riktigt. Partiledaren ser ut att stänga in sig i en bubbla, eller har låtit sig låsas in i en, omgiven av ryggdunkare. Jag känner mig faktiskt övergiven av min partiledare.
Övergiven. Och sorgsen.
