Idag inleder DN en granskning av den främlingsfientliga rörelsen. Ett mycket bra initiativ tycker jag personligen. En av de intervjuade i dagens artikel är före detta folkpartiledaren Bengt Westerberg. Nu har jag rent generellt lite svårt för honom av andra skäl men han fångar den grundläggande analysen väl när han han lyfter fram arbetslöshet och sociala problem som grogrund för att söka enkla förklaringar och syndabockar, och menar att en viktig del för att förhindra spridande av intoleranta idéer, utöver kunskap, är att ledande politiker inte uttrycker sig fördomsfullt, eftersom det ofta gynnar främlingsfientliga partier. Han tycker sig dock inte se den utvecklingen i Sverige. Han är inte så säker på att främlingsfientligheten är större i dag än för 20 år sedan. Men det snabbt kan förändras:


– Potentialen för att utveckla främlingsfientliga tankar är ganska stor i ett samhälle. Man ska komma ihåg att Hitler hade ett stort stöd och att det inte fanns någon stark opposition mot antisemitismen. Om ledande politiker och andra auktoriteter har en viss uppfattning, då sprider det sig ganska snabbt i ett samhälle. Så vi är inte vaccinerade mot den typen av stämningar i Sverige heller.

Nej, vi är inte vaccinerade mot denna typ av retorik. Och min bedömning är att med nu två partier – S och KD som bägge internt uppvisar tecken på splittring – finns förutsättningar för SD att kunna vinna mark i opinionen. Jimmie Åkessons senaste ”make-over” genom positioneringen som ett socialkonservativt alternativ är inte på något sätt en slump. De som kanske snabbast skulle kunna vända blickarna i den riktningen är desillusionerade kristdemokrater som önskar ett samhälle präglat av värdekonservatism. Andra som kan komma att på sikt lyssna på SD locktoner är delar av de lägre utbildade LO-kollektivet som ser bland annat arbetskraftsinvandring som ett hot mot sina jobb samt delar av falukorvs-centern. Var jag själv står? Den som är nyfiken kan alltid följa mina reaktioner på SD retorik i Norrtälje Kommunfullmäktige.

All in all: Detta är parametrar för oss att bevaka och försöka komma tillrätta med i vår reformering. Att luta oss tillbaka är ingen bra medicin eftersom historien har lärt oss varthän ett sådant samhälle kan ta vägen. Tyskland 1932-1945 borde vara ett väl dokumenterat sådant.

DN, Spiegel,