Frispråkig nyfiken socialliberal opinionsbildare med socialdemokratisk värdegrund. Är utrustad med dubbla examina, 25 års yrkeslivserfarenhet som inkluderat såväl utlandsstationering som perioder som egen företagare. Har sett den mörka sidan av livet genom skillsmässa, sjukdom och utbrändhet och vet numera vad som krävs för att kunna komma tillbaka. Har en tro på det sekulära, humanistiska och goda samhället och ser mig själv som betongsosse.
Sökes
Folkrörelseparti med socialdemokratisk värdegrund som tillåter en fri debatt och en förmåga att ha en ledning som motsvarar de förväntningar som ställs att bli ett 40-procents parti. En ledning som speglar den väljarkår som de vill attrahera. En ledning som vanligt folk kan identifiera sig med. Jag är seriös i mitt sökande och letar efter ett förhållande där vi tillsammans kan söka nya utmaningar, gå i takt med vår samtid och uppleva en spännande resa in i framtiden. Du ska vara spontan, nyfiken, inbjudande men samtidigt analytisk och vetgirig. Så kan vi bygga framtiden.
Svar till ”Inte bara fredagsmys”
Så skulle min kontaktannons kunna se ut om jag inte var medlem i det socialdemokratiska partiet. Nu är jag det och tvingas, trots partikultur och vilsenhet, försöka lappa ihop det förhållande jag gick in i den tredje måndagen i september 2006. Någon skillsmässa är inte aktuell för dagen eftersom jag vet vilket pris en sådan har. Men att förhållandet, och då kanske främst min partner socialdemokraterna, befinner sig i en kris är höjt över allt tvivel. Att vissa partikamrater nu slutat prata med mig eller ens hälsa sedan min artikel i SvD tillsammans med Johanna Graf med flera är bara ett tecken på att något inte är friskt i partiet. Partikulturen är, på sina ställen, inte tillåtande när det bränner till. När kritiska röster är kanske just det som behövs för att inte bli en sekt så stängs de ute.
Svend Dahls doktorsavhandling ”Efter Folkrörelsepartiet” är ord och inga visor. Inte ens den mest inbitne hästsossen kan bortse från den beskrivningen, inte heller den distriktsordförande med försteombudsman som jag träffade häromdagen kan förneka det som Dahl kommer fram till. Trots det händer inget eller väldigt lite för att rätta till det som sker i vårt parti. ”Förändringar tar tid” sa den ene, ”Jag är beredd att kämpa på” sa den andre väl medveten om att under dennes ledarskap har var tredje väljare lämnat socialdemokraterna i just det partidistriktet. Det vill säga, ingen krisinsikt alls från någon av dem utan ett hårdnackat försvar av sina positioner. Ett hårdnackat försvar eftersom de byggt hela sin livsstil på de arvoden som de uppbär för sina uppdrag, arvoden som de med samma kompetens skulle ha svårt att finna i ”det civila” eftersom de inte har den minsta erfarenhet från den världen. Den värld där vi väljare och mer "normala" medlemmar och engagerade lever i. Tvärtom stängs dessa ute från alla politiska samtal av intresse.
De har heller inte insikten att varje partis stöd börjar och slutar på noll procent. De kommer inte ge upp sina positioner frivilligt eftersom de inte vill erkänna sitt ansvar. De kommer inte ge upp dem ens om opinionssiffrorna kryper under 20 eller ner till 10 procent, de kommer skylla på andra och på en elak omvärld. Och häri ligger mycket av partikulturens kärna. Att kapa goda idéer och resultat för att göra dem till egna, att skylla på andra så fort det går snett. De inser inte att det inte längre är en självklarhet att det är ett socialdemokratiskt parti som är den naturliga hemvisten för socialdemokratiska värderingar och politiska förslag. Vi har inte ensamrätt på åsikter och idéer med socialdemokratisk värdegrund vilket de tycks tro.
I Almedalen så träffade jag en av våra högre befattningshavare. Våra opinionssiffror låg då på väl över 30 procent och vi var bägge bekymrade över den nivå som de landade på. Den var, tyckte vi bägge, för hög. Oförtjänt hög och skadligt hög. Vi bägge önskade då faktiskt lägre siffror för att partiet skulle vakna till liv och inse krisens bredd. Vi blev bönhörda, men av fel anledning. Och har partiet kommit till någon insikt? Nej, det har bara låst sig ännu mer och stängt ute såväl kärleksfulla kritiker som verklighet.
All in all: Som kärleksfull kritiker kommer jag i alla fall fortsätta förhållandet. Att försöka driva min partner framför mig och gå i takt med omvärlden. Trots min partners explicita ovilja till parterapi och förändring så är det här vi har som vi kan bygga på. Men som allt annat finns ett "bäst före datum" på detta förhållande. Jag kan inte, likt alkoholistens partner, finna mig i att bli medberoende. Då går även jag under om vi inte lyckas hejda spiralen och finna nya vägar tillsammans. För spiralen är densamma som alla politiska partier befinner sig i, de börjar och slutar sin historia på noll procent.
Vi får väl se om jag får någon kontakt med min partner genom min kontaktannons nu. Den som lever får se vad som händer efter det. Om det händer.
