Men klasskampen, finns den och är dessa opinionsbildares användande av begreppet relevant? Kanske finns den men om jag hör en ur LO-kollektivet använda begreppet en gång till när de talar om sina medlemmar så kommer jag be vederbörande gå hem och lägga sig. Klasser finns, men inte de som framför allt arbetarklassen använder sig av. Klassresor finns de med, men är de i samtliga fall resor? Jag är inte så säker.
Till att börja med så har arbetarrörelsens fackliga ben försvagats sedan 1970-talet och ser ut att försvagas ju mer vi glider över i ett mer individuellt kunskaps- och informationssamhälle. Kunskap och arbetsförmåga blir inte en kollektiv kompetens, varje individ blir mer och mer unik i produktionen av allt från bilar till vanliga väktartjänster. Dessa är idag medlemmar i IF Metall och Transport men glider mer och mer över i tjänstemannaroller ju mer tekniska deras tjänster blir. Det är inte bara arbetsgivarna som är drivande för denna utveckling, kunderna och marknaden driver på från sitt håll. Arbetstagarna, individerna, kräver – med all rätt – att just deras kompetens blir värderad individuellt och att de får del av just deras produktionsresultat. Och är det endast de ekonomiska förutsättningarna som ramar in klassbegreppen? Nej, nej och åter nej. Det finns fler parametrar på detta som vi dagligen glömmer bort.
Om vi börjar med LO som kollektiv, som faktiskt är ett av arbetarrörelsens tre ben, så är det från det hållet jag oftast hör begreppet klasskamp. Om vi rent generellt delar in samhället i tre klasser så hamnar vi i kapitalet, de som har arbeten och de som inte har arbeten. LO är och förblir en intresseorganisation för sina arbetande medlemmar. De har implicit inget annat uppdrag än att försvara sina medlemmars intressen vilka är att deras medlemmar skall ha så hög del av produktionsresultatet fördelat hos dem men då utjämnat per yrkesgrupp. A-, B-, C-, D-, och E-löner är begrepp inom till exempel väktaryrket som omfattas av Transports avtalsområde utan att hänsyn tas till arbetets innehåll och hur mycket den enskilde kanske bidrar till arbetsgivarens resultat.
LO slåss inte för den rena underklass - de som inte har arbeten - som finns i samhället i rent generella termer för att de är ”underklass”. Fackföreningarna är som starkast när tillgången på arbetskraft är lägre än efterfrågan, det är då de kan hålla lönenivåerna uppe. Av detta skäl är LO motståndare till arbetskraftsinvandring då den tenderar att skifta maktbalanserna till arbetstagarorganisationernas nackdel så länge dessa slåss mer för kollektivet än individen. Det är en av anledningarna som jag nu bytt fackförbund från Transport till Unionen. Jag är en individ som i min roll som timanställd på ett större säkerhetsföretag har uppgifter som få andra väktare av standardmallen kan utföra av rena kompetensskäl. På samma sätt som jag inte kan utföra alla de arbetsuppgifter som andra kollegor kan i en bransch som mer och mer domineras av kunskapsbaserade tjänster.
Sedan om varför just jag valt den livsstil jag valt och om jag ser mig själv som över-, medel- eller underklass. Enligt de begrepp som används av SARS ligger jag väl närmast en lägre medelklass med de parametrar som de fastnat i. Jag är en blandning mellan egen företagare och timvikarie. Att jag inte är egen företagare på heltid längre har många orsaker men ytterst är det ett val med en återförsäkring. Jag jobbar som timanställd för att få in tillräckligt med pengar för att täcka mina omkostnader men är egen för att ibland få in för det extra när det kommer tillfällen till detta. Min årsinkomst 2009, inklusive det jag fakturerade ut, låg helt klart i det lägre intervallet och utifrån det skulle jag klassas som en direkt låginkomsttagare utifrån LO:s synsätt. Men jag fick någonting som adresserade just mig tillbaka det året som jag värderade högre. Jag fick tid. Tid som jag av olika skäl behövde mer än väl och som hade varit omöjligt att skapa om jag haft ett jobb som inneburit 8-5 fem dagar i veckan inklusive en timmas lunch. Jag gjorde ett medvetet val och jag värderar fortfarande tid ibland högre än den ekonomiska ersättning som jag annars skulle fått. Värdet av tid och värdet av frihet är hart när omöjligt att mäta men förutsätter att jag har en minimiinkomst som fyller mina basala behov. Ur det perspektivet är jag inte en ”låginkomsttagare”, i min värld är jag faktiskt en höginkomsttagare och har lyckats skapa detta eftersom jag har ett kompetensövertag på arbetsmarknaden. Detta övertag ger mig möjligheten att välja, värre är det för dem som befinner sig i underläge kompetensmässigt.
Jag har i förlängningen funnit min egen lösning på detta förbannade ”livspussel” som vi socialdemokrater försökte finna kollektiva lösningar på i valrörelsen 2010. Lösningar med butlers i tunnelbanan som jag inte trodde på eftersom jag som individ valt helt andra lösningar som i grunden utgår från mig. Nästa person som säger att vi ska gå till val på att lösa ”livspusslet” med kollektiva lösningar kommer jag personligen idiotförklara. Ingen av de lösningarna kom heller från några andra än de som aldrig haft ett jobb utanför det politiska systemet. Det var helt enkelt en socialdemokratisk rymdraket. Ingen frågade efter den, ingen behövde den och den blev aldrig något annat än en skiss på något som inte var tänkt från början.
Den klasskamp som däremot existerar men inte kan göra sig hörda är de oorganiserade eller för den delen fackligt organiserade som stått utanför arbetsmarknaden under lång tid eller börja ramla ur ersättningssystemen. De är den verkliga underklassen som har fog för att använda sig av begreppet klasskamp. De gör det, men de är för svaga eller har för få starka egna röster. Och LO? Som jag sade, detta är ett särintresse som inte önskar överskott på sina medlemmars yrkeskompetens då detta skulle pressa ner lönenivåerna inom de segmenten. Återstår då de politiska partierna som i grunden skiljer sig åt i synsättet. Arbete är, enligt Alliansen, ett individuellt val – du kan välja bort och därmed få ta kostnaderna och konsekvenserna av en arbetslöshet. Var vi står är mer luddigt annat än att vi säger ”rätt till heltid”. Men ”rätt till heltid” hjälper föga för de som står utan arbetstid alls. Och här har vi som politiskt parti en utmaning om vi vill kalla oss för arbetareparti. Hur vi skapar och upprätthåller individens förutsättningar till ett långt yrkesliv.
I min politiska självdeklaration kan du läsa om hur jag vill utveckla friåret och jag ska nu försöka kort förklara hur jag ser på arbetslöshet mer än tre månader som faktiskt följer samma spår. En arbetslöshet som varar mer än tre månader måste få en helt annan behandling än dagens. Det föreligger i de fallen ofta – inte alltid - en miss-match med arbetsmarknadens behov och de som står utanför. Här är jag kritisk till hur vi egentligen lagt upp tiden i arbetslöshet. Korta kurser varvas med perioder av arbetsmarknadsträning, praktik och regelrätt sökande av jobb - ryckigt och oförutsägbart. Jag vill se krafttag mot arbetslösheten i allmänhet och mot långtidsarbetslösa i synnerhet. Att sätta dessa på skolbänken i upp till ett år sammanhängande för att ge dem ett adekvat kompetensövertag mot den lokala och relevanta arbetsmarknaden. De fem miljarder som Alliansen satsar på sänkt restaurangmoms skulle gott och väl kunna täcka det behov jag beskriver för att ge 15 000 långtidsarbetslösa ett kompetensövertag som leder till att de kan stå på egna ben och kanske bli en del av framtidens överklass. En överklass där frihet och tid är den ”kunskapsrikes” förmåner. Vi kommer inte kunna lösa allas problem över natt men vi kan ta ett steg i taget, ett ordentligt steg för varje individ - en i sänder - och inte dagens "lite åt alla".
Det kommer ta tid, men det kommer att gå. Baby steps..... som du hittar mer av här.
