Katrine Kielos ledare i Aftonbladet gör mig besviken idag. Normalt sylvass och kompetent med insikt så skriver hon en ledare som saknar basala kunskaper i finansiell ekonomi. Kielos är, av någon outgrundlig anledning, tillsammans med Tommy Waidelich förespråkare av så kallade Euro-obligationer även fast Waidelich numera tonat ner detta.

Men vad är Euro-obligationen egentligen för något? I korthet innebär en euroobligation att länderna som ingår i EMU-samarbetet gemensamt kan ta upp lån i ett värdepapper med gemensam risk för de länder som ingår. För att det att alls ska fungera innebär det dessutom att inga enskilda länder kommer att få utfärda en euroobligation utan att beslutet ska tas gemensamt. Dessutom innebär det att risken från en sådan emission av euroobligationer ska fördelas på länderna i eurosamarbetet på ett ekonomiskt rimligt sätt. Det skulle i teorin innebära att Tyskland, vars ekonomi står för 30 procent av euro-områdets BNP, skulle stå för 30 procent av risken i obligationen. I praktiken skulle däremot Tysklands andel av risken bli betydligt större eftersom målet måste vara att en sådan obligation ska få högsta kreditvärdighet. Annars faller hela idén. I dagsläget har flera av EMU-länderna en dålig kreditvärdighet, vilket gör att det tyska ansvaret växer.


Vad jag reagerar på är som jag sade likheten i sin konstruktion med den amerikanska bolåneobligatinen. En konstruktion där ett antal lån – med olika grad av säkerhet och återbetalningsförmåga – klumpades ihop och styckades upp i andelar som erbjöds finansmarknaden.  Dessa mekanismer har Kielos nu glömt bort, 2008 är på hälsosamt avstånd numera i detta nådens år 2011 men tyvärr, fakta kvarstår. Detta värdepapper kom senare att klassificeras som ett ”finansiellt massförstörelsevapen”. Finanskrisen 2008-2009 hade mycket av sin grund i detta och skördade offer som Morgan Stanley och Bear Stearns. Euro-obligationen har i praktiken samma konstruktion; ett antal länders nationalräkenskaper ligger som bakomliggande säkerhet och betalningsförmåga med olika vikt för att sedan klumpas ihop och erbjudas marknaden. Ett allt annat än överskådligt finansiellt instrument där valutgången i ett enskilt land under löptiden i ett slag kan radikalt försämra värdet på obligationen. De bakomliggande säkerheterna är allt annat än predestinerbara och stabila. Tysklands ekonomi är allt annat än i gott skick och utmaningarna ökar med den förestående energiväxlingen runt hörnet. Kärnkraft ut – vad ska in? Det kommer att kosta på…. Marknaden älskar och lever på risk men avskyr osäkerhet. Vid minsta osäkerhet så skjuter räntor i höjden eftersom räntan är inget annat än ett pris på risk. Räntenivåer som kastar låntagarna direkt in i en ond spiral av skuld på skuld för att täcka hålen i ekonomin. Skattemedel används till höjda räntor istället för staternas åtaganden gentemot sina invånare.

I sin ledare varnar Katrine Kielos för kontrafaktisk historiebeskrivning. Hon ägnar sig dock själv åt detta utan någon större försiktighet och något som faktiskt är mycket värre. Populistisk samt historielös kontrafaktisk historiebeskrivning.  Hon missar målet grovt eftersom om Euro- obligationen skall bli ett stabilt finansiellt instrument så förutsätter det en mycket mer långtgående integrering av Europas ekonomier samt att detta instrument kommer försätta alla stater i en situation där vi än mer än idag är i klorna på marknadsmatadorerna. Jag trodde faktiskt mer om henne men hon är numera en i mängden av politiska självlärda och historielösa förstå-sig-påare utan egentlig förståelse för vår samtid.