Vad är det som gör att reformister och traditionalister kan samsas i samma parti? Vad är det som gör att vi trots allt år efter år står ut med varandra?

Ja, inte vet jag med säkerhet men jag vill nu delge er en minnesbild från den utbildning vi genomförde i kommunala gruppen här i Norrtälje. Det är en minnesbild som jag tror jag kommer bära med mig som något positivt resten av mitt politiska liv. Faktiskt livet som helhet när livet känns jobbigt och jag behöver finna styrka och motivation. Vi kom att diskutera öppenhet och lyhördhet vs. en mer sluten partikultur som präglas av ”håll käft, rätta in dig i ledet och vänta på beslut från ledningen”.

I ena ringhörnan jag – reformisten – i den handra ”H” – tradionalisten. Vi är som natt och dag, han med sjuårig folkskola och betongarbetare - jag mer av manchettsocialist med dubbla högskoleexamina samt en historia som egen företagare och konsult. Det hela började med att ”H” uttryckte kritik mot att jag öppet kritiserade Håkan Juholt på bland annat SvD Brännpunkt. Detta räckte för mig att tända till då jag anser att vi måste ha så pass högt i tak att vi ska kunna ge varandra konstruktiv kritik även i offentliga rum. Det innebär i synnerhet de som har ledande förtroendeuppdrag inom arbetarrörelsen. Till saken hör att jag är rätt känd numera för mitt temperament i Arbetarekommunen och Norrtälje Kommunfullmäktige. På gott och på ont. Tydligen blir jag svart i ögonen och det har hänt att jag nästan puttat omkull folk när jag i ren ilska över främst (SD) äntrat talarstolen. När jag blir så arg krymper synfältet och jag fokuserar bara på en sak i mitt huvud: Förgör. Närmast effekterna av detta temperament senast det begav sig i kommunfullmäktige kom stackars ”B” som till vardags tyvärr måste använda rullator. Det hade sett något ut, ”Socialdemokratisk lokalpolitiker knuffar burdust undan partikamrat med rörelsehinder”. En sådan rubrik med tillhörande fotografi av mig och socialdemokratin har ytterligare ett spinn att ta hand om.

Men åter till bataljen med ”H”. Debatten började med öppenhet mot slutenhet, att aktivt forma politik i samspel med nutiden eller passivt invänta vad partiledningen i all sin godhet (?) skickar ner till oss för behandling i lokalföreningen med tillhörande limpmackor. De verbala möblerna och flaskorna for vinande genom luften, resten av den kommunala gruppen hukade på sina platser i rädsla att bli träffade av verbala vådaskott. Men. Samtidigt som det inte finns någon som kan göra mig så förbannad som ”H” så finns det ingen som jag kan finna så mycket skratt och konstruktiva lösningar tillsammans med. Efter en kvart av mer eller mindre välriktade och välformulerade verbala bredsidor från bägge sidor så händer följande. Numera faktiskt mer regel än undantag men alltid med samma preludium av bombastiska anfall.

Vi börjar skratta åt eländet och finner en lösning.

Lösningen i detta fall? Precis som i min förra postning; vi är bägge socialdemokrater. Vi är bägge besjälade och passionerade folkrörelseaktivister. Vi jobbar bara på olika arenor och har olika perspektiv, han på torget i praktiken varje dag i en av Norrtäljes alla tätorter – jag längs dagens informationsvägar. Vi var överens om att socialdemokraterna inte behöver mindre av folkrörelse, vi behöver mycket mer. Vi behöver inte fler konsulter, vi mår nog bara bra av färre. Vi behöver faktiskt inte besked från vår partiledning om vad socialdemokrati är inför det 21 århundradet i alla frågor. Vi skapar den själva med vår gemensamma värdegrund och ideal. I ett folkrörelsearbete där vi står på våra respektive arenor skapar vi alla de besked som vår partiledning har att rätta sig efter om de inte förmår att göra samma resa och komma fram till en realiserbar politik.

Det är vi – medlemmarna - som är socialdemokratins kärna när vi går ut och interagerar med vår samtid och vår omvärld, inte konsulten. Aktivistens personlighet, folkrörelsearbetet, den höga och frejdiga debatten, passionen, nerven är det som förenar oss. Samt inte minst: Humorn och inte minst respekten för olikheterna, att vi tolkar och tillämpar socialdemokratiska ideal olika i vår samtid. Inget rätt, inget fel.

Det är vägen framåt.