I morgon är det första advent. Då inleds den tid på året som brukar kallas ”ljusets högtid”. En högtid som präglas av rent ut hysteriskt ätande, drickande och konsumerande samtidigt som familj och vänner skall staplas på hög i veckor framåt. Vi skall sakta men säkert ”mysa” ihjäl oss. Jag gillar inte den här högtiden alls. Jag brukar tugga mig igenom den men jag kan inte påstå att jag jublar av glädje över den. Av fler skäl. Ett blev ack så tydligt för några dagar sedan när jag pratade med en kollega på jobbet. Han berättade att antalet ensamma som bokar hotellrum med ”all-inclusive” ökar dramatiskt just den helgen. Människor som stilla lider denna tid på året när det ständigt närvarande samtalsämnet är var, när och hur just den 24 december skall firas. De mumlar oftast något förstrött ”med släkt och vänner” när samtalsämnet kommer upp på jobbet vid kaffemaskinen för att sedan omärkligt återvända till arbetsplatsen.

De är i alla åldrar men de flesta medelålders. De har inte det val jag har. Jag kan välja mellan att vara med familjen, med vänner eller själv. De har inte detta val utan de tvingas sätta upp en mask mot omvärlden. Vilka orsaker som ligger bakom skiljer sig men gemensamt är att deras ensamhet inte är självvald .Jag är normativ, jag är inte ensam. De glider på sanningen och de undviker samtalsämnet samt sätter upp en fasad mot omvärlden. Omvärlden, alltför fokuserade på den egna julupplevelsen, ser dem inte. Fasaderna är ofta illa maskerade för den som vet vad den letar efter. Jag har börjat leta, och de är inte svåra att finna. Jag lider med dem. Jag har valet, de har det inte. Och frågan är för känslig för att de ska vilja tala om den och göra något åt det.

Det är därför jag inte gillar julen. Den har utvecklats till att bli en hård och kall högtid istället för den tid på året som skall präglas av värme och gemenskap. Julen gör ensamheten tydlig. Kall, brutal och skoningslöst tydlig. Jag har valet hur jag vill ha det. Sannolikt har du det med. Men det är inte alla som har detta val.