Alla partier har en kår av kärnväljare som aldrig byter parti, oaktat vad som sker. Denna nivå har visat sig bli allt lägre med åren med den allt lägre organisationsgraden. (FP) nivå för detta ligger en bra bit under riksdagsspärren för att ta ett exempel, 2,5 procent. (KD) motsvarande ligger på 1,5 procent och (M) var nere på sina vid valet 2002, 12 procent. Var (S) motsvarande nivå ligger finns det olika värden på men någonstans runt 22 procent i dagsläget. Vi skall dock ha klart för oss att andelen åsnemoderater, hästsossar och liknande är en krympande skara. Det vill säga de väljare som oaktat vem som leder partiet och vilken politik de har alltid kommer rösta på samma parti. Av plikt, av tradition och sällan med ett kritiskt öga. I mitt eget fall så finns det i mitt parti ett adelstänkande i vissa kretsar, det är inte ovanligt att få höra
”Jag blev socialdemokrat med bröstmjölken, min far/mor var med i Ådalen -31”
och motsvarande nyanserade källkritiska beskrivningar om varför den ene eller andre valde socialdemokratin som politisk övertygelse. I vår kritik mot diktaturer så brukar vi använda ord som indoktrinering eller Nordkoreanska hejarklackar när vi analyserar denna typ av inställning till sin omvärld.
Men åter till vad opinionsundersökningen innebär för oss. Igår hade jag en lätt infekterad debatt med Sebastian Stenholm. Jag hävdar fortfarande att han är fel ute när han med breda penslar klistrar bilden av bland annat mig som passiv kritiker av det mesta. Inget kan vara mer fel och han vitsordade sedan per telefon att han inte läst de Baby steps- postningar jag gjort där jag försöker finna realistiska vägar framåt. Hans sätt att på sin blogg framföra kritik ansåg jag då vara omoget och ett tecken på svaga ledaregenskaper då kritik alltid skall vara precis, den skall adressera rätt mottagare och den skall vara konstruktiv.
Men. I viss mån kan jag ge Sebastian Stenholm rätt, att det negativa tagit överhanden. Det jag kan säga om mina motiv är att jag ser ingen anledning att inte kommentera det som jag möter i min vardag. En massiv kritik mot socialdemokratins dubbla ansikten och som jag både kan förstå och hålla med om. För att min blogg skall vara relevant så kommer jag alltid skriva om vad jag känner och vad jag upplever. Den dag jag basunerar ut färdigformulerade partibudskap igen (jag gjorde ett försök under valrörelsen 2010) så blir jag inte längre relevant för de mitten-vänster väljare som i varje fall jag både känner att jag representerar men även försöker attrahera. Någon pålitligare partimegafon kommer jag med andra ord inte bli vilket faktiskt var Mona Sahlins budskap vid hennes sista linjetal för ett år sedan. Hon varnade sin efterträdare för att gå till val på en politik som han eller hon inte tror på. Väljarna genomskådar ett megafonbudskap när det kommer lika mycket som en glidning eller ren lögn i dagens medieintensiva landskap. Ulf Brerelds försök att formulera om ett av Håkan Juholt avgivet löfte till den allt annat än klara definitionen "ideologisk färdriktingsvisare" blir allt annat än förtroendegivande och ter sig bara världsfrånvänt, elitistiskt och fjantigt. Att väljarna inser detta är på gott och på ont sannolikt. Men mest på gott om ni frågar mig.
Men samtalet med Stenholm? Bra, vi har som sista utväg alltid att ringa varandra och i allt väsentligt högre i tak som tillåter denna typ av meningsskiljaktigheter än vad moderaterna har. Fredrik Antonsson är sannolikt den ende frie tänkaren i de moderata leden eftersom takhöjden i detta parti får en vanlig krypgrund att likna Uppsala domkyrka vid en jämförelse. Antonsson är faktiskt viktigare för sitt parti än partiet är för honom. Per Schlingmanns regisserade krumbukter tappar för varje dag relevans emedan Antonsson, i sin ärlighet, förblir relevant för sina läsare. Oftast ”out of bounds” men alltid relevant.
Socialdemokraterna har dock med dagens dämpade fall en lång ”Att göra-lista”. Jag ska försöka sätta upp några konkreta punkter på vad partiledningen nu har tre veckor på sig att lösa. Om tre veckor har vi förtroenderåd, partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna, och jag samt en och annan samhällsintresserad väljare och journalist förväntar oss klara besked på ett antal punkter:
- Håkan Juholts stab. Håkan Juholt sade senast igår i radiointervjun att rekrytering nu pågår. Denna rekrytering har, vilket mer initierade råkar veta, nu pågått i över 200 dagar och vad jag vet med magert resultat. Endast Marika Lindgren samt Anders Utbult (en av Alliansfritt Sveriges grundare) kan sägas utgöra den mer kompetenta delen som resultat av denna process. Klent och underkänt är betyget, Håkan Juholt måste en gång för alla stabilisera miljön runt sig själv med kompetenta medarbetare med hög integritet. Självlärda Ja-sägare eller självutnämnda experter med digra SSU-meriter som enda erfarenheter göre sig sannolikt icke besvär om han lärt något av de veckor som förflutit. En kommunikationschef värd namnet vore sannolikt en välgärning och ett bra första steg för alla och envar.
- Berättelsen. Vi har ingen berättelse som har sitt ursprung i partiledningen. Inte nedtecknad, inte återgiven i något tryckt medium, inte som pekbok och inte som tecknad film. Vi har en budgetmotion och Håkan Juholts tre större tal – installationstalet, Almedalstalet samt sommartalet. Utöver detta en partiledardebatt. Detta sammantaget skulle kunna ge oss en startpunkt men tjänar inte som en sammanhållen samhällsanalys och en realistisk berättelse. Håkan Juholts turné har inte gjort det enklare att begripa vad han vill med socialdemokratin på sikt då bland annat jag fått slita med att försöka konsekvensbeskriva vad de löftena innebär. En återreglering av elmarknaden skulle belasta statsbudgeten med 350 MDR SEK för att ta ett exempel medans de negativa effekterna kring Apoteken faktiskt går att göra något åt inom nuvarande lagstiftningsramar utan viten.
- Programarbetet. Lyser helt och hållet med sin frånvaro ute i partiet. Tystnaden är kompakt och isande. Underkänt.
- Organisationsutredningen: En i allt väsentligt havererad Facebook-grupp är det enda som kommit ut ur detta. I klenaste laget.
- Inställningen till media: Offerrollen fungerar inte, medieklimatet har förändrats och att inte vilja synas på samma bild som Jimmie Åkesson vittnar om en förlegad och elitiserad syn på väljaren och sig själv. Så länge Håkan Juholt är trygg i sitt budskap kommer hans retoriska förmåga, som är vitsordat god, kompensera för detta. Väljaren, och TV-tittaren, är inte en lågpannad neandertalare vilket om inte annat hans rådgivare tycks tro. Att förutsätta detta är faktiskt rätt oförskämt.
- Rotera in nya namn: Håkan Juholt måste sända en tydlig signal att partiet nu måste bli relevant för de väljargrupper som vi vill attrahera. I Stockholms län, Sveriges största partidistrikt, så är andelen heltids- och karriärpolitiker i ledningen oroande hög samtidigt som det ledarskapet tappat mer än var tredje väljare sedan valet 2002. Det är helt enkelt dags för förändringar även på personplanet. Lika obehagligt för de utpekade som nödvändigt för att vinna tillbaka väljarnas förtroende. I varje fall om vi sätter socialdemokratiska värderingar i första rummet. Är det vara arvoderade uppdrag till några få och dessutom till en krympande skara som vi pratar om kan vi med gott samvete behålla dagens ordning. Jag är dock inte av den senare uppfattningen vilket torde framgått.
All in all: Vi kan, nej vi bör, utnyttja det faktum att vi nu dunsat ner på en nivå där vi fortfarande har starkt stöd om vi kan börja beta av denna lista. Gör vi det inte, och vi bryter igenom denna nivå, ligger nästa stödnivå på gott och väl under 20 procent och då börjar det bli obehagligt. Varje politiskt parti börjar och slutar sin historia med noll procents väljarstöd vilket en del strutspartister tycks bortse ifrån. Oaktat Ådalen - 31 eller andra historiska händelser i andra partiers historia.
Det var en del tankar bland strutspartister, hästsossar och åsnemoderater. Kritiskt? Javisst, men såväl precist som konstruktivt och faktiskt med kärlek.
Expressen, Aftonbladet, SR, DN
