Vad ska jag säga? Egentligen ingenting men jag ser det som remarkabelt att Bengt Silfverstrand så uttalat pekar ut ett partidistrikt som skyldiga till hela världens elände. Det är nästan så att jag fick upplevelsen av att Bengt Silfverstrand önskade att detta partidistrikt gick ur partiet eller gick under så att hans syn på öppenhet och takhöjd kunde få råda. Sannolikt får han vatten på sin kvarn nu när Jonas Morian kräver Håkan Juholts avgång. Det är Morian fritt att tycka detta anser jag även fast jag vill tills vidare avvakta med mina eventuella krav. Den 3-4 december håller vi Förtroenderåd och jag vill gärna höra vad Håkan Juholt har att säga där. Framför allt om rekryteringen av stabsmedlemmar. I spekulationerna nämns bland annat Mona Sahlins förtrogne Stefan Stern. Om valet till slut faller på honom kan jag bara säga ”Bon voyage”. Stern var inblandad i alla de felbeslut – alltifrån det rödgröna samarbetet till bidragslinjen – som aggregerat ledde till valförlusten 2010. Stern är mest känd i partiet för att som statssekreterare till Mona Sahlin tröstat henne när Björn Rosengren var elak. Han har helt enkelt, enligt min uppfattning, gjort sig en karriär på att kamma sina chefer medhårs. Om vi tycker att Håkan Juholts soloåkningar har en förbättringspotential, vad ska då inte resultatet bli med Stern vid hans sida? Om någon av de som nämns i artikeln på SVT.se till slut blir Håkan Juholts närmast förtrogne skall jag äta en rå gädda. Inklusive allt.
Men åter till ämnet. Bengt Silfverstrand är nu inte vem som helst. Han är en svensk socialdemokratisk politiker som mellan 1976 och 2002 var riksdagsledamot för Skåne läns västra valkrets. Silfverstrand var huvudperson i affären med de så kallade Ockerbybreven. Om dessa, och dess rättsliga efterspel, kan du läsa mer om i länkarna till Jonas Morian och Erik Laakso nedan.
Jag har svårt att se hur Silferstrands värld hänger ihop numera. Han själv företräder en kommun där (S) vinner stöd för sin politik av 17 procent av invånarna, de av sina partikamrater han kritiserar mest för sin rättrframhet kan visa upp stöd för vår politik på mellan 45 och 52 procent i respektive kommuner. Det borde säga en del om relevansen kan jag tycka. Om det nu är krypskytte att åskådliggöra och försöka rätta till när våra främsta företrädare, Håkan Juholt inbegripen, ena dagen lovat återreglera elmarknaden vilket skulle kosta runt 400 miljarder, dvs halva statsbudgeten, och nästa dag utjämna skatter för 17 miljarder samtidigt som vi ska bygga järnvägar för lika många miljarder och återreglera apoteken för gud vet hur mycket pengar. Ja, då är väl det krypskytte då. Jag kallar det för att vara rakryggad mot väljarna eftersom trovärdigheten för oss som politiskt alternativ försvinner i samma ögonblick som löftena överskrider möjligheterna. Väljarna kommer att straffa oss för det vilket Anders Nilsson konstaterar nyktert. Och. Väljarna är inte några lågpannade neandertalare som en och annan Silverfisk tycks förutsätta. Det förhållningssätt som dagens partiledare slagit in på sänker vårt parti mycket mer än aldrig så fula skandaler. Och det måste diskuteras, inför öppen ridå anser jag.
Men Bengt Silfverstrand hör till en kategori socialdemokrater som inte tycker om detta med öppna ridåer. Helt uppenbart har vi olika syn på nödvändigheten att hålla vad vi lovar och gå i takt med vår samtid när vi nu har ambitioner att bli Sveriges nyfiknaste och öppnaste parti.
Bloggat: Högberg , Densamme igen, Staffan Lindström, Jonas Morian, Erik Laakso, Anders Nilsson på ämnet samt Anybodys Place. Denna sistnämnda bör framför allt Bengt Silfverstrand ta del av.
