Aftonbladet rapporterar om hur mycket vissa riksdagsledamöter tjänar på olika sidoverksamheter. I vissa fall handlar det om extraknäck som inte levererar några större inkomster. Roland Utbult (KD) ger ut skivor, Anders W Jonsson (C) hoppar in extra som barnläkare och Désirée Liljevall (S) jobbar som gruppträningsinstruktör. Dessutom har många av ledamöterna politiska uppdrag i sina hemkommuner. Men det finns också de som håvar in stora pengar på sidan av riksdagen. Den som tjänar allra mest är Staffan Anger (M). Han drog in nästan 1,9 miljoner kronor 2009. Det är drygt 1,2 miljoner utöver grundarvodet i riksdagen. Anger menar att


– Jag är van att jobba 70–80 timmar i veckan. Det finns ju helger att jobba på och sedan hinner man med möten när man inte är i riksdagen. Det kan inte bara finnas politiker som är fostrade i SSU eller MUF.

Detta är en lika frekvent återkommande som idag faktiskt angelägen diskussion ur fler aspekter. Jag kan ha synpunkter på alltför omfattande sidoinkomster eller sidouppdrag för riksdagsledamöterna ur fler aspekter. Det ena är tidsfrågan, ett riksdagsuppdrag löper 24/7 under fyra år och jag ser inte direkt att det finns utrymmer för några större engagemang vid sidan om att sitta i Sveriges högsta beslutande församling. Det andra är jävsfrågan, det kan inte uteslutas att man över tid hamnar i situationer där ett alltför djupt engagemang påverkar individen i olika riktningar – inte utan jävsrisk. Thomas Bodström är nog det exempel som jag vill framhålla som det för oss absolut sämsta, att vara ordförande i Justitieutskottet och samtidigt vara verksam som advokat borde inte gå rent tidsmässigt. Just detta skickar signalerna att riksdagsarbetet kan klaras av med vänster fot. I min värld är detta agerande direkt olämpligt. Men Anger pekar på något som jag onekligen funderat över en tid. Det kan inte bara finnas politiker som är fostrade i SSU eller MUF. För socialdemokratin är denna insikt central, eller borde vara det. Det borde dessutom förekomma en livlig debatt om detta just nu men partiet ser ut att ha låst sig i kramp. Igen.

I Stockholms Läns Partidistrikts styrelse ser i dagsläget ut som följer:

Ordinarie ledamöter


Mikael Damberg, ordförande, Solna
Helene Hellmark Knutsson, vice ordförande, Sundbyberg
Leif Nysmed, facklig ledare, Huddinge
Lotta Håkansson Harju, ledamot, Järfälla
Iilja Batljan, ledamot, Nynäshamn
Maryam Yazdanfar, ledamot, Solna
Robert Noord, ledamot, Haninge
Anders Lago, ledamot, Södertälje
Jens Sjöström, ledamot, Botkyrka

Ersättare

Ann-Christine Furustrand, Österåker
Tove Sander, Danderyd
Anders Johansson, Sigtuna
Bo Krogvig, Upplands Väsby
Lars Bryntesson, Värmdö

Av dessa är det endast två och en halv, Tove Sander och Bo Krogvig samt Leif Nysmed (Ilja Batljan som numera "avhoppad" oräknad), som kan tänkas ha något som liknar ”riktiga arbeten” och därmed vardaglig kontakt med väljare, medmänniskor och sympatisörer. Leif Nysmed fick bli räknad som ”halv” eftersom hans jobb på Byggnadsarbetareförbundets avdelning ett bygger på en omfattande kontakt med sina medlemmar ute på olika byggarbetsplatser. Resten är – med all respekt – mer att se som heltidspolitiker, en roll som jag vågar påstå att de flesta fastnat i sedan länge – vissa av dem har aldrig haft ett jobb på samma villkor som väljarna – de har från barnsben skolats in i det politiska systemet. Den här styrelsen är inte, vågar jag påstå, representativ för hur vi vill att vår väljarkår i Stockholms län skall se ut. Jag vågar påstå att 30 procent av väljarna i Stockholms län INTE är heltidsarvoderade politiker. De har andra yrken så som konsulter, väktare, snickare, elektriker, barnskötare, läkare, ingenjörer etc. Och jag vet, det finns de i styrelsen som nu hävdar att de visst har en ”civil” bakgrund. Men handen på hjärtat, ofta ser det ut som för en och annan välkänd riksdagsledamot som i sin ungdom sommarjobbade i en grönsaksdisk innan SSU öppnade armarna för denne. Tre månader i en arbetarroll kan inte vara det som bygger en livslång karriär som arbetarpartirepresentant. Politiken har institutionaliserats och elitiserats, detta är ett av de stora problem vi dras med från distriktsnivå och uppåt. Vi är helt enkelt inte längre ett arbetareparti. Vi är ett politikerparti och borde därmed kalla oss för det. Vi ska inte, anser jag, påstå att vi är något vi inte är.

I April 2012 håller Stockholms Läns Partidistrikt sin årliga Distriktskongress. Vid denna kongress så kommer hälften av styrelsens platser upp till om- eller nyval. Jag förutsätter att mitt partidistrikt tagit de signaler som såväl Stockholms stad som Stockholms läns valanalyser kommit fram till på allvar. Signaler som jag kan komplettera med att säga att det är inte lämpligt att behålla en ledning intakt som sedan 2006 tappat mer än var tredje väljare. Vid Distriktskongressen har vi nu möjligheten att börja rotera in medlemmar som är arbetare till vardags. Och inte politiker. Väljarna identifierar sig med andra väljare, inte med någon som inte lyft en vanlig lön i hela sitt liv. Nu är tiden inne för detta, annars är tiden ute för oss som ett arbetareparti värt namnet.

Och blir det så skall vi börja kalla oss för det vi är. Ett politikerparti.