Lars Engqvist och Marika Lindgren-Åsbrink. Och jag är faktiskt försiktigt positiv i min första reaktion även fast jag vet att denna duo har en massiv uppförsbacke framför sig.
Engqvist är i grund och botten tidningsman av den gamla skolan men började sin politiska karriär som minister med att ansvara för barn- och ungdomsfrågor. Bara det, att välja en huvudsekreterare med rötter i kultur- och mediasektorn tycker jag är bra. Det kommer naturligtvis inte bli helt enkelt för honom att hantera det numera söndrade parti han har att tackla men signalen, erfarenhet och visdom, kan inte missförstås av någon hästsosse. Vi som är mer reformistiskt lagda bör kunna komma att uppskatta Engqvists politiska och mediala profil.
Som balans till detta så finns Marika Lindgren Åsbrink vid hans sida. Detta är nog den bästa nyheten från Sveavägen 68 på flera månader. Marika Lindgren Åsbrink vågar jag påstå är den ende vi har som kan ge Anders Borg en match och hon är garanten för att vårt programarbete kommer kännetecknas av ekonomiskt ansvarstagande samtidigt som jag vet att hon är väl förtrogen med de nya vägar och nya arenor som finns för ett kvalificerat program- och idéarbete. Marika Lindgren Åsbrink vet att jag håller just hennes blogg som den mest läsvärda i hela den politiska bloggosfären och kan programarbetet hålla den kvaliteten så är jag lugn. Eller rättare sagt: Lugnare. Risken för SARS lurar hela tiden runt hörnet.
All in all: För att använda mig av ratinginstitutens bedömningsskala ger jag idag partiet inte ett AAA men gott och väl ett A med positiva utvecklingsutsikter. Det som gör att betyget bara stannar vid ett enda A är att denna duo har en partikultur och SARS emot sig. De måste en gång för alla se till att vi nu lägger 1976 års partiprogram på hyllan, det förlorade vi valen 1991, 2006 och 2010 på när vi försökte återanvända det. Dessa fyra program har det gemensamma att de alla har förlorat val. De talade inledningsvis om jobb men sedan kom det mesta att handla om bidrag. De upplevs, och upplevdes då, väl ”fluffiga” och vi måste nu i allt väsentligt öka konkretiseringsgraden mot förr. Nu har vi prövat att gå till val på ”fred på jorden och allt åt alla” fyra gånger. Vi bör undvika att göra om misstaget att använda för breda penslar en gång till. Väljarna vill nämligen veta hur. De kommer granska våra visioner noga. Vi måste vara fullt på det klara att trovärdigheten för oss försvinner i samma ögonblick som löftena överskrider möjligheterna. Väljarna kommer att straffa oss om vi går den vägen. Det kommer, om så blir fallet, sänka vårt parti mycket mer än aldrig så fula, reella eller påhittade skandaler.
Med dessa slutord önskar jag duon lycka till. Jag kommer bidra så mycket jag kan själv och kommer stå bakom dom när det blåser. För det kommer det att göra. Inte långt bakom utan så pass nära att jag kan ge mitt stöd när det krävs så länge de levererar.
Valmanifest 1976, 1991, 2006, 2010, den politiska definitionen av SARS, Anders Nilsson, Peter Högberg
