Den virtuella föreningen. Jag kommer inte utveckla det närmare för stunden eftersom artikeln är ganska heltäckande samt att representantskapet skall ta sitt formella beslut den 12 oktober. Så mycket har jag lärt mig av detta parti att var sak har sin tid, demokratiska beslut – oavsett om det är en medlemsomröstning eller en elektoriell sådan – måste ha sin plats i beslutskedjan. Diskussionerna har varit många och långa i de beredande organen men slutat med att alla stått enhälligt bakom att denna är en av de vägar som vi måste gå. Det finns många som jag skulle vilja tacka en sådan här stund, många vars hjälp, stöd och kärleksfulla kritik jag inte klarat mig utan. Nu står inte bara jag på mållinjen för detta försök, jag har sällskap av alla de bloggare och opinionsbildare i sociala medier som alla på sitt sätt bidragit till den konceptuella utvecklingen av det som förhoppningsvis blir Sveriges första virtuella S-förening fullt ut. Och inte heller står vi egentligen på mållinjen, vi är på väg ut ur startblocken nu. Mikael Persson, en av mina politiska motståndare, uttrycker sig så här i Peter Anderssons tråd på Facebook:
Till Mikael och andra kan jag bara säga att det vore förmätet att säga att jag var ensam. Jag har försökt beskriva detta nu. Det jag däremot kan känna inför hans kommentar är att jag fått blodad tand, min tävlingsinstinkt borde vara ganska välkänd i partiet vid det här laget. Sannolikt parad med mindre angenäma sidor av mig när saker går mig emot. Socialdemokratin är ändå nu på rätt väg. Med blicken framåtriktad och inte det gamla vanliga sättet att röra sig på (som legendaren Göran Johansson i Göteborg uttryckte det under sin tid) – förflytta sig med röven före in i framtiden. Nu kommer vi ur startblocken den 12 oktober. Nu påbörjas nästa fas i det utvecklingsarbetet och jag kommer att redovisa delar av det här, andra erfarenheter som är mer partiinterna i en annan kontext.
Vilka vill jag tacka då? Utöver Peter Andersson naturligtvis hela gänget som arbetat med mig inom ramen för Öppna Kriskommissionen men framför allt en person, en person som har överraskat mig flera gånger nu. Carin Jämtin. Utan hennes explicita stöd hade jag aldrig kommit så här långt. Min inledande tvekan inför henne som partisekreterare är nu borta. Hon har mer att ge och hitintills – i det jag kan överblicka – har hon presterat mer än väl. Nu börjar resten av arbetet, natten kommer gå åt till att slutföra ett utkast till föreningsstadgar samt en del programmering på basalaste nivå, html-kodning är inte riktigt min grej men trägen vinner. Vad morgondagen har att erbjuda vet jag inte men jag är hela tiden medveten om de krafter i partiet – såväl inom som utom min egen arbetarekommun – som å ena sidan vill att detta skall lyckas samtidigt som andra å andra sidan kommer göra sitt yttersta för att försöka kapa agendan finns kvar. Den garden släpper jag inte eftersom det är som Mikael Persson skriver i sin kommentar, projektet är för viktigt för att misslyckas i en bredare kontext.
Nu stundar hårt arbete, som tur är så har mina motståndare varit tröttare än jag så här långt. Den som misslyckas ger helt enkelt upp för tidigt är en gammal sanning som nu kommer igen. Lärdomen av detta är att det är så vinner vi val. Vi ska inte ge upp en dag innan valdagen. Motståndaren är tröttare än vi tror. Varje dag.
I won´t back down
AiP, Peter Andersson, Mitt bokslut för ÖKK, Öppna Kriskommissionens blogg samt faktiskt Mary X Jensen som har fört samma resonemang inom Moderaterna.
