Eva Franchell, Aftonbladet, skriver idag en ledare som upplevs något yrvaken. I och för sig så adresserar hon på ett korrekt sätt, trots hennes lätt elitistiska 08-perspektiv från en ledarredaktion, tillståndet i det socialdemokratiska partiet. En organisation i gungning. Det märks dessvärre på många - ja alla - nivåer. Avsaknaden av ett tydligt ledarskap sätter onekligen sina spår. Peter Anderssons beskrivning av vardagen för gräsrötter är på alla sätt bättre än Franchells och situationen faktiskt mer skakande. Eva Franchell gränsytor med verkligheten ute i landet begränsas - hon skriver det själv - av främst telefonkontakter och mailkonversation med medlemmar och sympatisörer. Ett mänskligt möte ger mer och kroppsspråket vi möter säger mer än vad som kan rymmas i några ynka ord på en knastrig telefonlinje eller ett par tre rader på en dataskärm.

Det är idag inte med någon glädje som en del av oss möter arbetskamrater, kunder och grannar och vår omvärld när vi representerar socialdemokraterna. Ska vi vara partilinjen till fullo trogen, och dessutom vara säkra på vår sak numera, får vi nöja oss med att röra oss på makronivå med tämligen floskeltunga uttryck för att legitimera vår existens om vi inte vill läsa upp Håkan Juholts installationstal om och om igen. Att vi står för universella värden som att bekämpa orättvisor och kämpar för frihet, jämlikhet och solidaritet. Det vill säga - sannolikt för medlemmen i gemen – för den som kan sätta sig in i budgetmotionen så kan vi efter en del arbete kanske utläsa en huvudriktning – att investeringar i infrastruktur, innovationer och utbildning skapar arbete till skillnad från Alliansens önskan om en billigare dagens rätt. Annars blir retoriken pajasartad. Alla vill ha fred på jorden, det kan vi vara överens om men vi kan inte ens beskriva hur vi kommer dit.

Men. I slutklämmen framför Franchell befogad kritik mot Håkan Juholt som torde svida till rejält. Partistyrelsen har själva satt Håkan Juholt som ordförande i programkommissionen, den kommission som skall utarbeta nya politiska riktlinjer. Av detta har vi inte sett någonting ännu. För detta förtjänar faktiskt hela partistyrelsen kritik, det kan inte vara rimligt att vi efter snart ett halvår med ny partiledning inte sett några fler resultat än just att Håkan Juholt är ordförande för denna så centrala funktion för ett parti som sedan valförlusten 2010 söker en ny politisk riktning. Att vi under denna tid haft opinionssiffror runt 30 procent kan inte betecknas som annat än ett under och har byggt på Håkan Juholts varma personlighet. Men värme och spontanitet räcker inte för ett strategiskt opinionsarbete. I valrörelsen känner väljarna igen en tom burk när han eller hon ser den.

Eva Franchell hugger, om än senfärdigt, på fel person men hon har rätt i sak. Avsaknaden av programarbete är i sig långsiktigt mycket allvarligare än alla felkryssade blanketter i hela världen för en idéburen folkrörelse. Vi som parti skördar nu frukterna av fler ledarskap än Håkan Juholts. Göran Perssons enmanstankesmedja och det ledarskap han representerade.  Ett buffligt och nedlåtande sätt mot sin omgivning – som dödade effektivt allt idéarbete som Ingvar Carlssons tid stod för. Den sista egentliga idépolitiska diskussionen var under den senares tid och resulterade i Tomas Eneroths rapport ”Egenmakt” från mitten på 1990-talet. Varför den inte kom att implementeras i vårt politiska program då har jag inga detaljer om eftersom jag gick med i partiet först 2006 men de som var med då vittnar än idag om att det var omöjligt att genomföra så pass stora förändringar då. Och Göran Persson? Ointresserad av alla idéer utom sina egna som han å andra sidan var väldigt förtjust i. Med en finansiell kris efter ministären Bildt 1994 och där Mona Sahlin var ansvarig minister för att införa bland annat strejkförbud så klarade inte arbetarrörelsen att ta emot dessa nya riktlinjer.

Jag ger därför Eva Franchell bara delvis rätt. Och kanske även hon ska fundera om inte hon personligen  har ett ansvar för varför vi står där vi står. Hon var under Göran Perssons år en central del av det socialdemokratiska partiet som Anna Lindhs närmaste medarbetare. I den position hon hade då hade hon kunna göra något litet för att hålla idédebatten vid liv, en debatt som Göran Persson annars effektivt kväste när han fick höra talas om den. Men ytterst, idag, är det partistyrelsen som kollektiv som skall kritiseras. Att sätta Håkan Juholt på denna positon var jag kritisk till från början då tiden som ordförande redan innan är knapp.  Med facit i hand så visar det sig att jag i alla fall idag har fått rätt i mina farhågor. Partistyrelsen har som kollektiv nu ett ansvar för att denna kommer igång, om den inte gör det riskeras inte bara valet 2014. Den idépolitiska debatten riskerar att kapas av andra aktörer vilket inte minst PR-byrån Primes agerande på Svenskt Näringslivs uppdrag under eftervalsdebatten visade med all önskvärd tydlighet.

Jag kan idag dessvärre bara driva en högst begränsad debatt på min blogg, en situation som jag delar med flera. Peter Andersson sammanfattar hela situationen på gräsrotsnivå bra när han torrt och syrligt konstaterar att den senaste veckans händelseutveckling inte direkt ger utrymme för något annat än att ta emot skäll, gapflabb och förundrade frågor kring hur svårt det kan vara att sätta ett kryss i rätt ruta på en blankett. Men börjar inte partistyrelsen agera med hjälp av de delar av organisationen som faktiskt vill bryta idéer med varandra om politisk färdriktning så kommer vi inte komma i mål i tid till 2014. Vi är faktiskt några stycken som skulle ställa upp på detta jag känner till en hel del vid namn. Vi är beredda att vika tid, att försaka nära och kära samt fritidsintressen som ligger utanför politiken för tron på något som vi i själ och hjärta brinner för. Att klä de annars lite väl floskeltunga orden frihet, jämlikhet och solidaritet med sakpolitik och en tydligare färdriktning till skillnad från dagens ganska svårtydda och svårsmälta halvfabrikat i form av en budgetmotion.

Vi kanske inte är så många just nu. Men vi är några stycken, och om vi tillsammans med partistyrelsen kan börja denna resa kan det bidra till att ta hela partiet igenom det vi står upp till halsen i nu. Börjar de som vill göra skillnad visa detta nu så kommer fler slå följe. Både telefonen och mailen är uppfunna - det är bara för partistyrelsen att höra av sig. Jag lovar att vi är ganska många som, trots allt, kommer att svara, och ni behöver inte vara rädda.

Vi bits inte. Trots allt.

(Men vill det sig illa kanske vi börjar bitas.....)

Aftonbladet.