När nu Håkan Juholts första dag på resande fot för att återskapa förtroendet för honom som partiledare närmar sig sitt slut så är även jag på väg från ett möte i en av Sveriges många Arbetarekommuner. Ett möte, eller rättare sagt hearing, om sociala medier som politiskt verktyg som arrangerades av Stockholms Arbetarekommun genom Johan Sjölanders försorg. Bara hearingen i sig skulle behöva en egen postning men som alltid låg andra frågor på lut som vi samtalade om i pauserna och efteråt. 

Frågan som kom upp var naturligtvis given, läget i det socialdemokratiska partiet och jag var redan innan beredd på att bli hårt kritiserad för min och Alexandra Einerstams artikel som vi författade tillsammans med Johanna Graf, Sandro Wennberg och Jonas Morian. Döm om min förvåning så tog samtalen kring denna artikel andra vägar än den jag var beredd på. För ska jag vara ärlig nu så händer det något väldigt spännande i socialdemokraterna nu som framför allt politiskt intresserade på mittfältet börjar observera utifrån och insikten om detta börjar sakta slå rot internt. Det socialdemokratiska partiets murar mot sin omvärld håller på att rasa samman och blottar socialdemokratin i Sverige med alla dess brister och fördelar för allmän beskådan. Ett naket parti. Detta är en unik situation och kan rätt hanterat skapa möjligheter som sannolikt annars hade tagit en generation till att skapa. En generation som vi faktiskt inte har på oss, Sverige behöver faktiskt en socialdemokratisk politik nu. Och ett parti som kan stå för den i praktiken och inte bara i retoriken.

Att det sedan var personen Håkan Juholt som kom att klä skott och stå i stormens öga under en tid kan jag känna sorgsenhet över eftersom han i mångt och mycket är en socialdemokrat och personlighet jag kan känna igen mig i mer än väl. Kanske lite för väl. Håkan Juholt representerar en socialdemokratisk idéutveckling som vi lidit brist på i snart tjugo år.

Men nu faller murarna en efter en, grytlocket till socialdemokratiska partiet är nu avlyft och innanmätet – mycket av det rätt sunkigt på sina ställen – är till allmän beskådan. Detta får till följd att hela det reformarbete som krävs nu måste göras än grundligare än vissa hoppats på och jag är inte så säker på att alla de murar som nu vittrar sönder eller har rasat ska byggas upp igen. Varför? Allmänhetens, och medias, intresse för oss visar med all önskvärd tydlighet hur mycket socialdemokratiska ideal har betytt, betyder och kommer betyda för Sveriges framtid. Hade dessa inte betytt något hade inte publiciteten kring Håkan Juholt blivit så massiv och här kommer nog vår artikel in som en komponent. Vi bryr oss och vill se en grundligt reformerad socialdemokrati.

Murarna falller, vår partiordförande är ute på vägarna och grytlocket är av. Allt är med andra ord som det ska och bådar faktiskt gott för framtiden. Det vill säga, så länge vi inte bygger upp murarna igen eller lägger en våt filt över hela kalaset. Hur konstigt det än kan låta så bådar det gott och jag är på riktigt gott humör för första gången på väldigt länge.

Murarna faller, och jag är inte helt övertygad om att de behöver byggas upp igen. Tvärtom är det sannolikt allt annat än önskvärt.

Den fete som jag ska se till att han flabbat klart, Högberg, SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2, Dagens Arena, DN,