Det går inte att klaga på de senaste veckornas kreativitet i EU-toppen. Det är inte rädslan för Grekland som fått politiker och byråkrater att vakna utan insikten om att Europas framtid ligger i händerna på en sexgalning med en finansiell atombomb. Men de har missat en liten detalj.
[…]
I värsta fall drar det ned hela Europa i djupet. Klart är att några hundra miljoner medborgare vaknar upp till ett europeiskt samarbete som förändrats radikalt på bara något år.
Det finns bara ett problem. De hann aldrig få frågan: Vad tycker ni?
Just Europafrågorna lyser med sin frånvaro i såväl nyhetsrapportering som politiskt samtal just nu trots den dramatik som ändå utspelar sig bakom låsta dörrar. Frågor som faktiskt är viktigare än den budget som socialdemokraterna lägger nu. Ska jag vara krass så kommer den bli nedröstad i sin helhet, något annat vore sannolikt rätt förvånande. Den socialdemokratiska budgeten har i dess nuvarande form endast två egentliga syften:
- Att markera färdriktning för socialdemokratisk förnyelse
- Att inom enskilda politiska frågor driva strategisk opinion.
Annars är den, trots alla förstå-sig-påare, faktiskt ointressant för allmänheten i praktiken i stunden. En allmänhet som är beroende inte bara vad som händer inom Euro-zonen utan även som direkt påverkas av vilka avvägningar som sittande regering gör för stunden. Det jag tänker på är närmast vår export. Euro-zonen utgör majoriteten av vår exportmarknad och skulle såväl Grekland som Italien köra i diket så är vi illa ute. Även talet om skyddsvallar i form av Euro-bonds och förstärkta krisfonder sopas undan från väljarnas ögon av såväl EU-kommission som politiker. Låt mig vara tydlig nu:
Trots allt vad alla dessa säger så finns det inga finansiella system i världen som kan trolla bort skulder eller skapa tillgångar ur tomma intet (vilket framför allt vänsterpopulister tenderar att glömma). De förslag som idag ligger på bordet för att rädda Grekland och Italien är alla mer eller mindre finansiella massförstörelsevapen som om de briserar kommer att dra med sig oss i en malström. En malström som hotar hela det finansiella system som vi känner det idag. Den sovjetiska rubelns kollaps 1990-1991 resulterade i att vissa delrepubliker gick tillbaka till byteshandel med stora egendomsförflyttningar som följd inom loppet av bara några månader.
All in all: Besviken på journalistkåren, besviken på vårt politiska valda ledarskap som direkt eller indirekt rusar vidare och försöker bota en alkoholist med mer sprit, det är den bästa jämförelsen jag kan finna när det gäller Grekland och Italiens situation. Det är som elefanten i rummet – alla vet att den står där och luktar men ingen vill tala om den. Och i detta har den politiska journalistkåren ett särskilt ansvar – att se de vidare perspektiven och vad som egentligen räknas nu.
I min värld en sådan här morgon är det de frågor som ingen vågar ställa. Svaret, vad som skulle ske med EU-projektet om det folkliga stödet eller acceptansen försvann, är för obehagligt.
