Det politiska samtalet i dagens Sverige är splittrat och det finns ingen som egentligen har initiativet. Det verkar inte heller finnas någon som helst verklighetsförankring i de politiska visionerna om vi undantar den moderata visionen - att "reformer är för dyra". Det är med andra ord en rätt märklig känsla när jag läser framför allt Ulf Bjerelds senaste bloggpostning som jag uppfattar som extremt spretig. Ulf Bjereld har rätt i många av de slutsatser han drar när han lyfter farhågan att partiet återigen låser sig och han pekar på en rad konstruktiva vägar framåt. Dock förtas allt bra han skriver när han redan i inledningen menar att:


Juholts tänkta förlåt-turné har på många håll omvandlats till ett formidabelt segertåg, motsvarande julhelgens Karl-Bertil Jonsson. I Göteborg möttes Juholt av stående ovationer väl värdigt en rockstjärna.

Hade Ulf Bjereld velat få genomslag för sin postning som vederhäftig så hade han gott och väl kunnat utelämna detta minst sagt verklighetsfrånvända stycke. Segertåg? Är det någon som är vid sina sinnens fulla bruk? Hur kan opinionsundersökningar som visar att vi tappat var sjätte väljare sedan valet 2010 vara ett segertåg? Har Ulf Bjereld, med sin professorstitel, över huvud taget reflekterat över vad alla dessa ovationer bygger på? Det jag kunnat ta del av – via media och via folk på plats - är att de baseras på att kamma medlemmarna medhårs och att de ger uttryck för orealistisk vänsterretorik. Jag har låtit en vän till mig som arbetar på Europeiska Energimyndigheten komma med en kostnadsuppskattning om vad en total återreglering av elmarknaden skulle kosta de svenska väljarna. Varför jag väljer detta är för att det var ett av de politiska mål som gav Håkan Juholt stående ovationer vid medlemsmötet i just Göteborg. Ett löfte som Ulf Bjereld sedan, när han började inse att det skulle bli rätt dyrt, snabbt klassade som en "ideologisk färdriktningsvisare". Detta begrepp är okänt för väljarna. Ett löfte är ett löfte och ett sviket löfte är ett sviket löfte. As simple as that.

Beräkningen bygger på att vi kommer vara tvungna att ersätta operatörerna, producenterna samt den nordiska elbörsen för såväl uteblivna vinster som administrativa kostnader. Och då ligger inga återköp av distributionsnät eller kärnkraftverk i kalkylen. Siffran landar på 350 MDR SEK. Siffran skall jämföras med statsbudgeten som i år ligger på knappt 800 MDR SEK. Bara räntan på 350 MDR SEK kommer bli dubbelt så hög som vad vi vill satsa extra på skolan i vår budgetmotion. Eller lika mycket som Alliansen lägger på kulturbudgeten. Om Sverige nu, mot alla odds, ändå skulle beviljas ett lån för att lösa ut denna knut kommer våra statsfinanser landa på samma kvalitetsnivå som Greklands och Italiens. Segertåg, någon?

Så nej, det är inget segertåg. Baserat på vad? 25,5 procents väljarstöd och därmed ett tapp mellan åtta och tio procent? Segern är vår? Och i vilken riktning går resan med nuvarande retorik? Inte bär den framåt. Det är därför jag försöker, när jag inte är så arg som jag är nu, föra ett samtal kring vad som är en realiserbar politik med dagens samhälle som utgångspunkt och med socialdemokratiska ideal. Där vill jag lyfta Roger Jönssons postning från idag, en postning där han mycket konkret lyfter fram hur vi måste ta oss framåt. Läs den gärna i sin helhet, det förtjänar den.

Men för att återknyta vad jag vill göra nu. Jag vill prata politik, jag vill jobba fram förslag som baseras på det samhälle vi lever i och inte i en drömvärld som bara har som syfte att kamma medhårs. Jag vill slippa lyfta fram denna typ av siffror men jag anser att det är bättre att vi själva identifierar när vi kör snett och inte när det är för sen. I valrörelsen och av våra politiska motståndare. I nästa postning kommer jag därför redogöra för hur jag ser på delar av finans- och näringspolitiken.

Ulf Bjereld,  Roger Jönsson,