I grunden är jag positiv till att öppna arkiven. Berlinmuren, järnridån och den kommunistiska diktatur som fick råda i östra Europa är ett mörkt kapitel i vår historia. Att Sverige stod som en av flera scener under det ”Kalla kriget” är i mångt klarlagt och jag anser som sagt att det finns goda skäl att öppna arkiven för forskning för att utröna vilken roll Sverige och vissa svenskar hade. Jag tycker det dessutom är modigt av oss att vilja öppna dessa arkiv. Ett av de mörkare kapitlen i Socialdemokratins historia löper nämligen parallellt med Stasis historia. Jag syftar på IB, Informationsbyrån, en underrättelsetjänst i underrättelsetjänsten vars hemligheter dess siste chef Birger Elmér kom att ta med sig i graven. IB sysslade med, med benäget bistånd och godkännande från arbetarrörelsen, åsiktsregistrering av medlemmar i såväl LO som Socialdemokraterna. De som har mest att förlora på en öppenhet kring dessa arkiv är med andra ord vi själva.
Jag kan ändock förstå Beatrice Asks tveksamhet. Finns det folk i livet som omfattas av dessa register så kan de personliga konsekvenserna tjugo år efter murens fall bli ödestigra. Fel hanterat kan den nya öppenheten leda till mediala ståndrätter av enskilda trots att brott kanske aldrig kan styrkas. Därför bör den nya öppenheten präglas av en viss eftertanke, men bara på personplanet om dessa är i livet.
Men i grunden positiv. Inte minst för att arbetarrörelsens självbild nu en gång för alla kan tvättas och åtgärdas. Detta är en varböld som legat till sig länge nog. Bättre då att dra av plåstret snabbt så att det kan läka en gång för alla.
SR,
