När Håkan Juholt gjorde avbön klockan 11 satt jag på Plaza Mayor. Plaza Mayor daterar tillbaka till 1600-talet och är värt ett besök bara för sin för den tiden framsynta arkitektur. Det har varit skådeplats för såväl tjurfäktningar som avrättningarna under den spanska inkvisitionen och som mitt resesällskap konstaterade, stenarna här har sett blod. Det känns än idag. Idag är Plaza Mayor en plats mest för turister och gycklare men stenarna minns.
När det blev känt att Illmar Reepalus förslag om graderade medborgarskap blev kända i svensk media stod jag framför det andra målet med min resa. Guernica. Picassos protest mot det spanska inbördeskriget och idag en nationalsymbol. Guernica fick komma till Spanien först 1981 då Franco explicit deklarerade att han önskade elda upp verket om han fick tillfälle. Guernica är en stark upplevelse och för de som en gång sagt att de inte tycker Picasso var en framstående konstnär så bör de se Guernica. Ingen jag känner har lämnat tavlan utan en klump i magen av obehag eller tårar i ögonen. En känsla av "aldrig mer" går inte att slå bort.
Ödets ironi? Kanske det. Kanske det.
Det får mig i alla fall göra en postning om funderingar om vad socialdemokratin är. Det finns de av mina kamrater som senast igår på FB kritiserade mig för att jag kritiserar partiet. De företräder en linje där partiet ständigt är det som skall älskas och att vi vanliga medlemmar skall hålla käft och svälja. Den attityden kommer inte att leda oss till att bli Sveriges öppnaste och nyfiknaste parti – den synen ligger sannolikt sovjets kommunistiska parti närmare. Jo. Sådana socialdemokrater finns kvar. Frågan är bara om de någonsin förstått vad begrepp som demokrati, yttrandefrihet och ”högt i tak” är men det är en diskussion jag kommer inleda med de jag vet om namneligen som står för denna inriktning redan nu på onsdag.
Allt detta sjabbel med förmåner och politiska utspel? Illa skött och illa förankrat av de som idag är den gamla tidens ”frälse”. De som på fullt allvar anser att deras roller som förtroendevalda är att anse som livstida förläningar eller tillsvidareanställningar. Som ser de övriga medlemmarna som ett lydigt transportkompani och som förväntar sig hukande och bugande kamrater vart än de rör sig. Som ska kunna både uttala sig om vad de vill samtidigt kunna ersättningsmaximera och uppdragsmaximera för att blockera eventuella medtävlare. Även detta utan protest. Men de glömmer en sak. Jag, och många andra medlemmar är lika mycket medlemmar som dessa. Vi betalar alla våra 200 kronor varje år för att kunna kalla oss ”medlemmar i socialdemokratiska arbetarepartiet”. Våra medlemskap skall – i teorin – vara lika mycket värda. Vad vi har sett de senaste dagarna är faktiskt inte ett hån mot väljare och svenska folket. Det vi sett är ett hån mot alla oss andra medlemmar i socialdemokratin. Som kanske faktiskt även är socialdemokrater till själ och hjärta.
Jag har alltid identifierat mig som socialdemokrat men inte partist. Jag identifierar mig med vår ideologi samt dess värderingar och är beredd att slåss för den men det innebär inte att jag kommer slåss för partiet om jag ställs inför ett val mellan dessa. De här dagarna så tänjer partiet gränserna på vad jag kan fördra. Jag är en del av detta parti med min betalda medlemsavgift. En lika stor del som Håkan Juholt, Illmar Reepalu och Morgan Johansson. Detta innebär att vi är lika mycket värda som människor och våra åsikter skall i grunden värderas lika. Därför är jag fortfarande beredd att slåss för partiet. Jag är en del av det.
Jag blir därför rätt arg när jag ser hur de som vi givit – av olika skäl (som förläningar eller efter förmåga) våra förtroenden hanterar något som jag faktiskt är en del av. Mitt medlemskap är lika mycket värt som ert. En bra och progressiv budget följdes upp med ett preludium till en katastrof, istället för att kunna driva opinion för fler arbeten och minskade klyftor så har vi hamnat här. Klantigt är nog dagens försiktigaste uttryck, borgerliga ledarsidor, opinionsbildare och politiska analytiker samt journalister springer nu i cirklar runt oss och gapflabbar. Ska vi rädda det som räddas kan nu av socialdemokratin måste ni skärpa er. Annars är det ytterst ett hån mot mig och alla de andra mer än 90 000 medlemmarna som faktiskt är socialdemokrater.
Det är mitt parti lika mycket som ert. Och era mandat är begränsade i tid. Tid som tyvärr inte socialdemokratiska värderingar har när samhället nu slits isär. När klyftorna ökar och arbetstillfällen försvinner.
Det är mitt parti lika mycket som ert och som alla andra medlemmars. Glöm aldrig det.
