Håkan Juholt måste komplettera staben med en hovnarr, en elak j-vel som säger det ledningen behöver höra vilket inte är detsamma som det ledningen vill höra.
Jag har, tillsammans med Johanna Graf, Alexandra Einerstam, Jonas Morian och Sandro Wennberg fått motta både ris och ros för vår artikel. Det är ju så, att sticker man ut hakan så får man vara beredd på en käftsmäll och det var jag. Det som gör mig besviken är dock att de flesta av dessa käftsmällar kom när ingen såg på eller kunde lyssna. Senast igår morse träffade jag ett av socialdemokratins kanske mer kända namn i Stockholm som framförde sin kritik, att vi hade rätt i sak men tog fel väg. Att chockterapi inte skulle gå utan vi skulle resonera i flera år. Denna form av kritik framförs bäst i slutna rum i god rörelsetradition där de äldre alltid vet bäst.
Mitt svar till den personen var, om än något mer burdust formulerat följande: Vi har alla som författat artikeln, tillsammans och enskilt, framfört denna kritik internt i snart tre månader och mötts av ryggar, nedlåtande attityder och stängda dörrar. Någon stans gick min gräns i ett tidigare skede och nu öppnade sig en möjlighet att få igenom detta på en av Sveriges ledande debattsidor. Det gav resultat.
Men något har det lärt mig om partiet. Sanningar premieras inte och de som känner sig delansvariga för failissemanget är i regel för fega eller för ängsliga för sin egen position för att möta oss i en öppen debatt. Bättre då att hugga i ryggen eller skälla ut i slutna rum. Den erfarenhet – eller insikt - jag nu tar med mig är att socialdemokratiska partiet har en lång väg att vandra innan det är i närheten av att kunna titulera sig ”Sveriges öppnaste och nyfiknaste parti”.
Detta är därmed mitt bokslut för artikeln i SvD. Återkommer senare och då förhoppningsvis i andra ämnen.
SR/God morgon Världen , Jonas Morian, Sandro Wennberg, Alexandra Einerstam och Johanna Graf, Erik Laakso som står för veckans bästa bloggning, Peter Högberg,
