I min förra postning ”Baby steps” försökte jag beskriva vad jag ser som politisk färdriktning för ett mitten-vänster alternativ efter valet 2014. Som jag försökte beskriva så är det ett förändrat Sverige vi lever i jämfört med 2006. Förutsättningarna har av Alliansen förändrats i grunden för hur mycket som är möjligt och vilka vägar som fortfarande är öppna för oss att kunna skapa ett samhälle som vilar på socialdemokratisk värdegrund.

Jag kan fortfarande inte riktigt släppa med vilken aningslöshet som vi som parti hanterar effekterna av avregleringarna, att vi tror att vi kan backa bandet när vi själva eller andra kör i diket. Och jag har varit, även i min profession, motståndare till en hel del av dem. När jag under slutet på 1990-talet arbetat på Telia för att förbereda bolaget för börsintroduktion kom detta upp som samtalsämne. Vi i projektgruppen granskade då regeringen Carlssons ägardirektiv och då mer explicit dåvarande näringsminister Björn Rosengrens intentioner med bolagsordningen och vad som skulle omfattas.

Jag minns fortfarande det möte vi hade med representanter för näringsdepartementet och att vi, en enig grupp tjänstemän från Telia, bestämt avrådde regeringen från att även privatisera nätet. Det som var Telia Nät och omfattade infrastrukturen menade vi skulle inte ingå i privatiseringen. Vi hävdade med emfas att detta, en sammanhållen tele-infrastruktur, var ett samhällsåtagande och att det skulle bli hart när omöjligt att bedriva den verksamheten konkurrensneutralt i Telias regi. Björn Rosengren personligen körde över oss och framtiden fick sen utvisa vem som fick rätt. Björn Rosengren medgav för två år sedan att privatiseringen av infrastrukturen var ett stort misstag som inte kommer gå att rätta till utan att staten lägger ner ett nytt nät i marken. En investering i mångmiljardklassen som inte låter sig göras om vi ska kunna prioritera vård, skola och omsorg i den omfattningen vi utlovat. Återigen - att vara en seriös politiker innebär att behöva prioritera och då något så smärtsamt att behöva välja mellan olika angelägna projekt. Politiskt ledarskap är något så obehagligt att behöva välja bort och våga ta ansvar för dessa val. Jag hoppas att jag med denna historiska tillbakablick ger de som tvivlar på hur mycket socialdemokrat jag är en något mer nyanserad bild.

Jag skall därför ansluta något till hur jag ser på en annan avreglering. Välfärdstjänserna och Lagen om Valfrihet, LOV. Jag anser att välfärdstjänster mycket väl kan ske i annan regi än den gemensamma men att detta måste villkoras och begränsas. LOV är direkt skadlig så som den tillämpas idag i vissa kommuner eftersom den pressar fram privatiseringar utan att det finns någon egentlig efterfrågan eller klientunderlag för fler alternativ. Den vill jag se avskaffad och detta är inte att beteckna som marknadsbegränsande utan är ett beslut som kan tas av vår Riksdag.

Men åter till välfärdstjänsterna. Denna avreglering skedde under stort debacle under ministären Bildt och om denna ministär tagit sig tiden att läsa igenom förarbetena till denna lagreglering så fanns det där och då en möjlighet att begränsa den till att omfatta personalkooperativ och kommanditbolag. Regeringen Bildt valde istället den breda vägen, att alla driftsformer utan begränsningar kunde omfattas varför vi idag har stora problem med kvalitet och återtagandekapacitet. Här finns det faktiskt ett utrymme för oss att kunna agera för att trygga kvaliteten och tillgängligheten i välfärden genom att dels öka tillsynen och därmed utrymmet att utdöma viten vid avvikelser men även att lagstifta om att varje kommun måste ha en ”återtagandekapacitet” för att kunna ta tillbaka verksamhet som ej bedrivs enligt de krav som fastställts. Detta är idag möjligt inom ramen för kommunens verksamhet men jag har inte kunnat finna en enda kommun som explicit beslutat att ha en återtagandekapacitet, S-märkta inkluderade. Täby kommun är ett skräckexempel inom omsorgen där idag all verksamhet drivs i privat regi. Täby har haft problem med en del operatörer men har ingen förmåga eller kompetens att ta tillbaka verksamheten som enligt lag är ett kommunalt åtagande.

Det som styr mycket av hur avregleringen tillämpas idag ligger med andra ord på den kommunala nivån och inte på riksdagsnivån. Där är tillämpningen av LOU, Lagen om Offentlig Upphandling, central. Dagens lag ger faktiskt, vilket inte alla av mina partikollegor känner till, kommunen utrymme att styra upphandlingen till lokala aktörer. I en upphandling kan en operatör av välfärdstjänster till exempel åläggas att matleveranserna skall ske två gånger per dag för att säkerställa att maten är färsklagad. Detta utesluter då operatörer som endast köper vacuumförpackade matportioner (för värmning i mikrovågsugn) som lagats en vecka tidigare i en annan del av landet och transporterats i kylbilar flera timmar innan den serveras. Detta är inte en marknadsbegränsning utan ett kvalitetskrav som kommunen har all rätt att ställa vilket i förlängningen kan komma att stimulera just de vårdformer där personalkooperativ är dominerande. Personal som brinner för sina klienter och att lokalt kunna ge en överlägsen service. En verksamhet som är kopplad till orten de är verksamma på och inte ett riskkapitalbolag på Jersey eller ännu värre ett investmentbolag som övergivit sina tidigare industriinvesteringar för att göra ägandet enkelt för sig. Wallenberssfärens Investor är ett sådant exempel där de prioriterar denna form av investeringar till förmån för de tidigare industriinvesteringarna. Investeringar med högre risk men som – med den äldre generationens Wallenbergare vid rodret – byggde Sverige starkt.

Vad jag vill ha sagt är att vi kan i vårt politiska program och med dagens situation även hitta vägar framåt. Framåt mot ett samhälle som genomsyras av socialdemokratiska ideal men som tar avstamp i dagens realiteter och inte i en drömvärld där allt såg ut som 1994 eller 2006. Det innebär även något så obehagligt att våra heltidsavoderade företrädare på lokal och regional nivå faktiskt ska börja göra skäl för de arvoden de kvitterar ut. Oavsett om de är i opposition eller majoritet. Detta, att börja ställa krav inom befintliga ramar och söka kryphålen och möjligheterna, vill jag göra till vår politik. Det är ett steg i rätt riktning och som jag sökt beskriva - faktiskt ger möjligheterna till en bättre och mer kvalitetssäkrad omsorg om vi vill.


Närliggande: Högberg, Moberg, MiS,