Arbete ökar människors frihet genom egen inkomst, gemenskap och utveckling. En stark och hållbar, konkurrenskraftig ekonomi kräver en bred politik för fler jobb och full sysselsättning. Vår samhällsmodell bygger på att alla som kan ska arbeta. Om Sverige ska stå sig väl internationellt krävs investeringar för fler arbetade timmar. Men då måste arbetslivet bli tillgängligt för alla. Människors kompetens, kunskaper och erfarenheter måste tas tillvara. Arbetsmiljön spelar en avgörande roll för om människor ska kunna arbeta mer. Arbetslivets villkor, arbetsuppgifternas utformning och arbetsmiljön avgör om vi ska ha möjlighet att jobba ett helt arbetsliv utan att slitas ut eller skadas.

Så inleder Ylva Johansson Socialdemokraternas Arbetsmiljöprogram. Programmet kan du läsa i sin helhet på socialdemokraternas hemsida. Det omfattar hela spektrumet från arbetsmiljö till hälsovård och det finns ingenting i detta program som jag invänder mot. Snarare tvärtom, det bär igenom såväl liggande budgetramar som de vi kan se under denna mandatperiod. Men (ständigt detta men) jag skulle, om jag vore Ylva Johansson, försöka mig på ett lite visionärt grepp för framtiden. Att dra ut tanken i tangentens riktning. Alliansen har gjort det otaliga gånger och vi behöver inte förbinda oss för något utan peka på en tänkt rörelseriktning.

Det är nu jag kommer till ”Baby steps” igen.

Jag skulle vilja, med de förstärkta resurser som Ylva Johansson vill se inom arbetsmiljöforskningen som grund, att vi tittar närmare på vad vi kan göra för de yrkesgrupper som har den tyngsta belastningen och de kanske tidigaste förslitningsskadorna. Byggnadsarbetare, vårdbiträden och kassapersonal är överrepresenterade i denna grupp. Denna grupp verkar i en arbetsmiljö där arbetsställningar och miljö i övrigt är svåra att påverka och antalet förtids- eller sjukpensionärer är överrepresenterade i statistiken.

Givet detta så skulle jag låta utreda om inte det gamla friåret skulle kunna dammas av igen. Inte som ett generellt friår för alla löntagare, utan en möjlighet för de som tidigt visar symptom på förslitningsskador att ta ett friår med 80 procents bibehållen lön för omskolning till en annan yrkesroll än den nuvarande. Genom tidiga, och fokuserade, insatser så kan vi skapa möjligheter för dessa grupper att kunna vara yrkesverksamma hela livet istället för att se sina kroppar slitas ner med förtidspension som följd. En tid som pensionär som dessutom förpestas av att behöva leva med en söndersliten kropp. Helt i onödan.

Det gamla friåret ska inte, menar jag, bli en generell förmån för virkning, knyppling eller fiolbygande. Heller inte andra program för att förverkliga allas innersta behov och önskningar. Nej, friåret skall vara kopplat till arbetslivet och en naturlig del av en socialdemokratisk arbetsmarknads- och arbetsmiljöpolitik där vi skapar förutsättningar för alla att efter behov och förutsättningar vara verksamma ett helt yrkesliv. Kostanden för detta friår skall ställas mot de kostnader som en förtida sjukpension med alla dess sjukvårdskostnader för att inte tala om det mänskliga lidande som förslitningsskador ger upphov till. Jag dristar mig till att påstå att detta kan komma att bli en mycket bra affär för alla inblandade. Arbetstagaren, arbetsgivaren och ytterst belastningarna på den allmänna välfärden, skattemedlen och samhällsekonomin.

Baby Steps innebär inte att jag begränsar mig till att prata om en realiserbar politik inom den närmaste framtiden (vilket jag tycker att Ylva Johansson presenterat). Det innebär även att ibland blicka längre och se vad som är möjligt att åstadkomma. Att samtidigt som vi tar ansvar för Sverige vågar dra ut idéerna i tangentens riktning. Med en socialdemokratisk grundsyn på det goda arbetet och den goda arbetsplatsen i detta fall.