I sak, eller rent formellt, har Viktor Tullgren sannolikt rätt. Håkan Juholt har – givet tillgänglig information – inte begått några andra fel än att ha visat upp dåligt omdöme samt förlorat kontakten med samhällets, väljarnas och medlemmarnas moraluppfattning. Viktor Tullgrens grepp är logiskt sett ur perspektivet att de som växt upp och blivit ett med partiet vill ta bort debatten från vad den ytterst bottnar i. För bort debatten från det som svider mest. En ifrågasatt arbetarklassmoral. Jag har skrivit det tidigare, att ur etiken och moralen ligger till grunden för politik och politiken ligger till grund för juridiken. Ur ett perspektiv där orsak och verkan samt vad som är arbetarklassmoral ska analyseras så väger därför dessa rent juridiska resonemang ganska lätt.
Daniel Suhonens grepp, att detta är resultatet av en falangstrid är ännu mer, och öppet, patetisk. Daniel Suhonen har alla skäl i världen, precis som alla andra som är anställda direkt eller indirekt av partiet eller strävar efter makt, att få debatten att handla om allt annat än arbetarklassmoral. Daniel Suhonen får i detta sällskap av fler av mina bloggande vänner som hätskt kritiserade denna hållning efter debattartikeln i SvD som jag skrev med bland annat Johanna Graf och Alexandra Einerstam. Framför allt Suhonen har kritiserat oss hätskt för denna men han och alla dessa s-märkta bloggare missar då arbetarklassmoralens kärna. Att göra rätt för dig och inte begära mer än din rätt. Att inte sko sig på andra. Ur denna frustration, att retorik och praktik inte var samma sak, fann det som blev ”Juholtgate” sin näring. Besvikelsen över att de som står i främsta ledet och slåss för arbetarklassmoral visar sig trots höga arvoden ha ett behov av mer av det allmännas medel. Våra gemensamma medel. Jag funderar fortfarande en hel del på var jag har alla dessa bloggande vänner idag i förhållande till begreppet arbetarklassmoral.
I dagens Fokus kan jag läsa en mycket talande scen från ett partimöte i förra veckan.
Pia Nilsson, kvällens inbjudna gäst till en Arbetarekommun ute i landet, riksdagsledamot från Sala, fick under en lugn halvtimma att från medhavda utskrivna power-point-blad dra partiets skuggbudget med alla de där vackra tvåordsfraserna partiledaren myntat. Det var »kunskapsbaserad ekonomi« hit och »värdeburen tillväxt« dit.
Sedan släpptes ordet fritt.
Då var det en kvinna, längst ner i hörnet, ett jättelikt brunt burr. Hon hade viftat länge med armen. Hon sjöng ut på värmländska.
– Jag heter Ann-Mari Strömberg. Jag tillhörde dem som trodde på Håkan Juholt. Och jag har sällan blivit så besviken. Jag är socialarbetare. Mina klienter ska klara sig på en tiondel av det som han får. Och skulle de få för mycket försörjningsstöd så kan de fan inte säga att de inte kunde reglerna. De åker dit på det! Det här partiet tappar all sin trovärdighet! Alla kan göra fel men inte hur stora fel som helst. Och det här är jäkligt stort. Jag förväntar mig åtminstone av en partiledare att han vet om han är sambo, särbo eller kulbo!
Hon liksom skrek och grät samtidigt.
Vad kvinnan gav uttryck för var just frustrationen över den klena arbetarklassmoralen bland våra företrädare. En moral som jag nu ser fler och fler som blivit ett med partiet vilja prata tystare och tystare om. Försvarslinjerna går vid juridiska tolkningar, journalisters egon och blanketters utformning. Inte ett pip om att socialdemokratins grundläggande värderingar nu svikit sina medlemmar och 2 000 000 väljare. Att vår ledning inte klarar av att leva som vi lär i kampen mot orättvisor, klyftor och girighet. Att göra rätt för sig och aldrig kräva mer än din rätt.
Det vi nu ser från olika opinionsbildare och partiföreträdare är allt annat än vackert. Borta är arbetarklassmoralen och diskussionen kring denna. Den skulle onekligen behövas om vi ska rädda vårt parti men den diskussionen har effektivt tystats av dagens ledning och de som direkt eller indirekt uppbär eller strävar efter maktpositioner och ersättning från det politiska systemet. Dessa vill permanenta det klassamhälle som finns inom socialdemokratin där adeln utgörs av Partistyrelse, VU samt ledningarna i sidoorganisationerna och de indirekt kopplade opinionsbildare som Suhonen. Prästerna är de olika talespersonerna i riksdagen samt riksdagsledamöterna. Borgarna är försteombudmännen och Bönderna är partiets tjänstemän på olika nivåer. Vi vanliga medlemmar utgör en grå och osynlig proletär massa som förväntas göra allt som adeln, prästerna, borgarna och bönderna behagar. Håll käft och rätta in dig i ledet har jag hört från fler håll än ett. Gränsen gick när en företrädare för en sidoorganisation aktivt uppmanade en av mina nära att skriva på ett visst sätt för några dagar sedan.
Det handlar om moral. För socialdemokratin om en mycket allvarligare fråga än så. Det handlar om vår själ. Arbetarklassmoralen.
