Utrikes- och säkerhetspolitik: Turkiet, Israel och EU - att behöva välja väg

on fredag 2 september 2011

Turkiet har i dag brutit flera diplomatiska förbindelser med Israel. Det handlar om en protest för att Israel inte bett om ursäkt för dödandet av nio personer på ett fartyg i Ship to Gaza-konvojen förra året. Reaktionen kommer i samband med en väntad rapport från FN med slutsatsen att Israel använde överdrivet mycket våld när fartygen bordades.

Huruvida rapporten är balanserad eller inte lämnar jag faktiskt därhän – rent spontant kan jag tycka att den är rätt märklig då den konstaterar att Israel kan ta sig rätten att kränka folkrätten eftersom de befinner sig i ett permanent tillstånd av krig. Så kan vi inte ha det – vi måste få till ett fredsavtal eller något åt det hållet så att Israels fortsatta annekteringar av ockuperad mark upphör och att den annekterade marken återbördas sina rättmätiga ägare.

Men åter till Turkiets agerande. Det är allvarligare än vad som framgår och jag är faktiskt förvånad över att vare sig Carl Bildt, Urban Ahlin eller Birgitta Ohlsson har kommenterat detta. Turkiet har en särställning i relationerna med Mellanöstern och det gäller både Israel och EU. För bägge är Turkiet bryggan till Mellanöstern, en brygga som blivit allt viktigare då övriga regimer antingen är nya eller vilar på osäkert mandat. För att göra situationen än mer komplex så vill nu allt fler länder i EU släppa in Turkiet samtidigt som Turkiet inte längre är så angelägna. Det kommer att på sikt krävas en charmoffensiv för att hålla denna brygga på gott humör.

Nu i helgen, rättare sagt på söndag, kommer EU:s utrikesministrar träffas i en närliggande fråga som nu definitivt kommer bli påverkad av Turkiets inställning till Israel. Ministrarna kommer diskutera om EU kommer uppträda med en röst när FN röstar om att erkänna Palestina som stat. Oddsen för att majoriteten av EU-länderna kommer rösta för en sådan ordning har nu förändrats. Att fortsätta kamma Israel medhårs – såsom Jan Björklund och Birgitta Ohlsson önskar – kommer inte uppfattas positivt av Turkiet. EU kommer nu under hösten med andra ord ställas inför ett val – vilket av länderna Turkiet eller Israel man önskar en positiv relation med. Turkiet – som brygga till Mellanösterns olja och handelsmarknad eller Israel med sin allierade USA. USA, som visar upp en allt svagare handelsmarknad för europeiska produkter och tjänster.

Min gissning? EU kommer inte kunna enas om en linje. Storbritannien kommer mest sannolikt vara kvar som Israels allierade in i det längsta, Tyskland kommer inte vilja gå Israel emot men jag tror nog att såväl Frankrike som Italien nog kan komma att vackla högst betänkligt. Olja och positiva relationer med den hemmamarknad Mellanöstern utgör för dessa länder kommer att väga in. Och vårt kära folkparti? De kommer ha ett och annat att tänka på när de nu ska försöka förklara för Turkiet varför just deras hållning gentemot palestinierna är den enda rätta och hur det kommer gynna Turkiets relationer med EU. Jag tror mig kunna påstå att det inte kommer att gå något vidare. Och Sverige? Jag bedömer att vi kommer, ellt bör,  gå på Palestiniernas linje. Även inom utrikes- och säkerhetspolitiken så är ledarskap något så trist som att behöva välja väg ibland. I min värld är valet klart. Turkiets betydelse och Palestina krav på erkännande får i detta fall gå före Israels behov av att få ett internationellt godkännande av sina annekteringar av ockuperad mark. Som råkar stå i strid med folkrätten. Men det sista vill inte Birgitta Ohlsson låtsas om - demokratiminster som hon är.....
Related Posts with Thumbnails

Senaste inlägg

Socialförsäkring

Ledare och opinion

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ekonomi

NetRoots

Mediekritik

Alliansfritt Sverige

Netroots valanalyser