Min reaktion på detta är att de som för denna diskussion sannolikt befinner sig på tryggt avstånd från väljarna. Efter månader av rubriker där den ena staten efter den andra faller för Euro-zonens bila, eller rättare sagt brist på struktur, ett fungerande samt genomarbetat regelverk och disciplin, är förtroendet inte direkt på topp för dessa tankar. Finlands agerande med krav på särbehandling och det allt svagare stödet i den svenska väljarkåren för Euron är inte bara tecken i skyn på att europatanken, ett fredens Europa, nu en inte försumbar risk att köra i diket. Och då har jag uttryckt mig milt.
Europatanken får inte utvecklas till ett prestigeprojekt för en liten statusfixerad elit. En elit som tycks vilja mäta sig i makt med USA och Kina. Vi kommer inte komma dit med fler beslut som inte har sin förankring i väljarkåren. Och då talar jag nog för rätt många européer. Spanien, en av de större europeiska ekonomierna och bryggan till Syd- och Latinamerika kan idag visa upp en arbetslöshet på runt 20 procent. Att sälja in ännu mer dekret från Bryssel för denna grupp kommer visa sig lika effektivt som att släcka bränder med bensin. I Italiens media har det under ett år förekommit spridda krav på en återgång till Liran. Med Liran balanserade ekonomin och statsfinanserna alltid på randen till katastrof, nu är de katastrof. Detta spelar politiska extremer som Lega Nord rätt i händerna.
Jag är en vän av Europatanken. Ett fredens Europa som bygger på handel och kulturutbyte. Ett enat Europa som rent finansiellt kan bygga en sådan volym i sin inre marknad att vi blir mindre beroende av sådana som USA representerar. Men mer federalism idag, i det skick som Europa befinner sig i, kommer tvärtom så frön till mer nationalism och sätta igång centrifugalkrafter som senast sågs på 1930-talet. Dit vill inte jag, Europa har sett nog av sådant. Och för att återknyta till den tidigare postningen idag:
Varför så tyst från regering och opposition? Vad vill ni? Och i vilken takt? Är marknaden herre eller tjänare? Det börjar bli dags att ta bladet från munnen. Jag köper inte att ni baserar era analyser på vad CNN eller BBC säger längre. För att vara ett politiskt ledarskap så präglas såväl regeringens som oppositionens företrädare av ett alltför reaktivt beteende som oroväckande ofta låter som ett eko från vad journalister och medias analytiker kommer fram till. Det saknas intellektuell spänst och öppenhet i debatten. En passivitet som faktiskt skrämmer mig när nu oppositionsledaren är nästan lika osynlig som regeringschefen. Den enda vi ser i media, även han som sällsynt gäst i verkligheten, är Anders Borg. Och det är inte tillräckligt enligt mitt sätt att se på det. Anders Borg har gjort sig känd för att prata mycket och göra desto mindre – regleringen av banksektorn under förra krisen är ett exempel av många.
Europa är i brist på politiskt ledarskap som har kontakt med sina medborgare och väljare. Och i Sverige? Inte mycket bättre - det ser rätt tunt ut både från regering och opposition. Ingen av oss kommer undan nu, en kompetent opposition kan driva en svag regering framför sig. Som det ser ut så verkar bägge handlingsförlamade och utgöra mer någon form av drivved i den finansiella malström som nu ser ut att dra ner oss i ytterligare en djup lågkonjunktur.
