Katrine Kielos skriver en tänkvärd ledare i dagens Aftonbladet om (MP) gradvisa och försiktiga flirt med storstadsväljarna. Hon tar fasta vid dels den intervju som Per Bolund gav i SR, dels i riksdagsdebatten härförleden. Katrine Kielos ställer relevanta frågor till ett parti som faktiskt nu är svaret skyldigt.

Per Bolunds, ekonomisk talesperson, tal om att platt skatt och att miljöskatter i stället skulle kunna stå för det progressiva inslaget i (MP) ekonomiska politik. Motivet, att rika kör mer bil än fattiga och därmed skall betala mer, är det som nu (MP) tycks stå för. En positionering till förväxling lik (C) som mer än halverat sig själva i sin neoliberala flirt med storstäderna. Om jag vore Miljöpartist skulle jag kunna ha en och annan synpunkt på Per Bolunds val av politisk förebild.

Det ser inte bättre ut än att valstrategerna och valstatistikerna slagit sina klor även i (MP), naturligtvis stärkta av valframgångarna i framför allt Stockholm Stad där (MP) gick fram kraftigt på framför allt socialdemokraternas bekostnad 2010 med ett valresultat på 12,2 procent och är idag dubbelt så stora som (C) samt tredje största parti. Jag är dock tveksam till om min egen ”högerfalang” och (MP) är helt rätt ute i sin flirt med storstadsväljarna. Vinster i välfärden som i grunden är skattemedel som frigjorts med snillrika bolagskonstruktioner och att låta progressiva miljöskatter helt ersätta progressiva inkomstskatter har jag liten eller ingen sympati för. Med förslag som Per Bolunds så kommer klyftorna mellan stad och land tvärtom öka eftersom de som bor och arbetar utanför tätorterna kommer få förmånen att betala mer för sina transporter än storstadsväljarna som i sammanhanget har en väl utbyggd kollektivtrafik. Deras behov av kommunikationer för att få ihop detta f-rbannade ”livspussel” blir inte mindre för att de bor utanför SL:s räckvidd och tidtabell. Även i Stockholms län kommer klyftorna öka. För att ta ett exempel: Ska Hallstaviksbon äta middag i Norrtälje med ett eller två glas vin och sedan gå på kommunens enda biograf så måste de lämna föreställningen som börjar klockan 1900 efter halva filmen för att hinna med sista bussen. Och då talar vi om en kommun i Sveriges kanske hetaste tillväxtregion.

Men det är helt klart spännande rörelser och positionsförflyttningar vi ser i det politiska mittfältet. Ett centerparti som söker sin förlorade själ samtidigt som de önskar bli ett av alla dessa storstadspartier, ett miljöparti som ser centerpartiet som sin förebild trots att de med råge distanserat och utskåpat detsamma, ett kristdemokratiskt parti (i och för sig inte direkt på mittfältet men som säger sig stå för ett socialt patos) som av någon outgrundlig anledning ständigt finner sig i att bli pulvriserade av sina vänner samt ett folkparti som gått ner i spagat slitet mellan neo-, batong- och socialliberalism. Det lämnar rätt stora möjligheter för socialdemokratin att forma ett trovärdigt mitten-vänster alternativ med en progressiv och framåtsyftande miljöprofil samt socialt ansvarstagande. Det vill säga, om nu programarbetet tar fart. Håkan Juholt har suttit mer än 170 dagar nu, att inte kommit längre än att utnämna sig självt till ordförande i programkommittén  är inte godkänt.

Valet 2014 närmar sig och ska vi ha ett genomarbetat alternativ som tröskats igenom kongress och annat börjar tiden krympa till oroväckande korta perspektiv.

Aftonbladet, Valmyndigheten, Peter Andersson, Martin Moberg,  DN, TV4, Hela mätningen i pdf, DN2, AB,