Vad är då denna ”Popcorn-politik”? Det som närmast skulle kunna tjäna som en beskrivning är att det liknar en popcornkastrull som står på spisen utan lock. Det sprätter ut puffade majskorn i alla möjliga riktningar, en del hamnar rätt men de flesta ramlar ner på golvet i brist på en samlande kraft. Nu vill inte jag lägga locket på men ska man poppa popcorn är popcornmaskinen ett underskattat hjälpmedel. I glasbehållaren kan vi se och följa utvecklingen för att sedan, utan spill, samla upp alla popcornen via det rör som de kommer ut ifrån. Not bad.
Men åter till det jag tangerade. Jag anser att vi fattat en rad rätt märkliga beslut inom framför allt den ekonomiska politiken men även utrikes- och säkerhetspolitiken som jag nämnde. Spretiga uttalanden som inte heller på något sätt är ett resultat av folkrörelsearbete. När våra ledande företrädare nu påstår att det inte finns tid till detta tycks dom helt förbisett att vi har idag en myriad av olika kanaler att testa idéerna på. Facebock och mail är uppfunnet och våra ledande företrädare har heller inte lagts sig i vinn om att ens försöka förklara våra ställningstaganden. Jag börjar bli rätt trött på detta. J-kligt trött faktiskt.
För hur svårt kan det vara att utse en referensgrupp som är representativ för partiet i olika frågor? Gruppen behöver inte vara stor, en sluten FB-grupp med kanske ett trettiotal personer som dessutom sitter så till att de kan kommunicera ut olika frågor är inte svårt att managera. Inom ramen för ÖKK, Öppna Kriskommissionen, lyckades vi rätt bra men hitintills har ingen av våra ledande företrädare förutom Håkan Juholt, Carin Jämtin och Tomas Eneroth visat någon som helst vilja eller intresse att försöka skapa något som kan hålla ihop dagspolitiska beslut. Än mindre har jag sett något av detta inför kommande programarbete förutom den FB-grupp som Organisationsutredningen skapade. En grupp där de ingående i Organisationsutredningen nu lämnat att leva sitt eget liv. Konsekvensen av detta kommer, om de inte skärper sig, bli att gruppen utvecklas till ett gnällforum för rättshaverister eller helt enkelt dör sotdöden. Signalerna som sänds ut är i dagsläget – med den inaktivitet som råder – är att det finns viktigare saker att göra än att förnya socialdemokratin. Stämmer detta så är socialdemokratiska partiet dött som politisk kraft och att vi som fortfarande är socialdemokrater måste finna en annan politisk plattform att arbeta från.
All in all: Vi går nu in dels i Riksdagsåret 2011/2012 i tider av finansiell oro. Den oppositionspolitik vi bedriver nu måste vara både ansvarstagande men även tjäna som grund för framtida politik i valrörelsen 2014. Dagens spretiga uttalanden, som inte är kommunicerade inåt partiet, kan inte vara godkänt. Vare sig i sin riktning eller sin pedagogiska förpackning. Tommy Waidelich måste faktiskt förklara sig varför vi som parti förespråkar Eurobonds, hur dessa fungerar och vilka risker som ett sådant beslut för med sig. Allt annat är oärligt. Monica Green måste bort från verktygslådan och formulera vilka mål och vilka strategiska vägval som ligger framför oss på IT-området. Mikael Damberg måste sluta reagera på (FP) skolpolitik och in i tankesmedjan tillsammans med Monica Green för att formulera vår egen skol- och utbildningspolitik för 2020 och åren därefter – inte positionera sig som ett (FP)-light. Anders Ygeman måste förklara varför vi ska ha ett statligt ägande av Svensk Bilprovning och varför detta - med tillhörande väntetider för alla bilägare - är så fantastiskt att försvara. Hade jag i kön till besiktningen luftat vår partilinje så hade jag sannolikt blivit rullad i spillolja och fjädrar av en uppretad bilägarmobb.
Jag vill se dagens popcornpolitik nu ersättas av något som är transparant, är inbjudande, som är pedagogiskt utformat men framför allt: Hänger ihop och är i takt med sin samtid med en klar vision om vår framtid.
