Låt oss för en stund vrida tillbaka klockan till valrörelsen 2006. En personlig och varm Fredrik Reinfeldt utskåpade en trött och dryg Göran Persson den tredje helgen i september 2006. Endast några veckor senare så var den nye statsministerns personlighet som förbytt. Dryg, fjär och allvarstyngd lade han sig till med ett milt sagt pompöst beteende. ”Sida vid sida går jag med svenska folket….”. Just vokabulären genomgick en enorm förändring på kort tid. Antalet ”svenska folket” och ”ansvar” per tidsenhet når fortfarande idag nya rekordnivåer varje vecka trots en allt mindre synlig närvaro. Att lyssna på statsministern är sannolikt – för det stora flertalet – lika upphetsande som att se när våt färg torkar. Med ämbetet följde även ett kroppsspråk som bär tydliga spår av att vara regisserat, att mekaniskt höja och sänka händerna med fingrarna krampaktigt utsträckta när statsministern vill förstärka något skulle sannolikt aldrig få godkänt på någon dramautbildning. Men någon i hans närhet tycks ha tutat i honom att det är just detta som kännetecknar en naturlig statsman.
Samma fenomen kunde vi faktiskt spåra hos Mona Sahlin. När hon tillträdde var hon en sorts person, tämligen jordnära, men över tid så förändrades hon till något annat. Jag fick redan 2009 intrycket av att det skedde någon form av ”make-over” som inte var på hennes villkor. Hon skulle redan i valrörelsen till Europaparlamentet formas till någon form av statsbärande kvinna, någon form av personlighet som bara formats i hennes stab av spin-doktors, PR-rådgivare och mediaexperter. Formella och självutnämnda. Vidare lyckat? Nej, väljarna i dagens medielandskap genomskådar en lögn när den kommer - Mona Sahlin bekräftade i praktiken detta själv vid hennes sista linjetal vid förtroenderådet i december 2010. Mona Sahlins valspurt i september 2010 kommer jag komma ihåg genom att det verkade som våra extremt låga siffror – under 30 procent – påverkat henne i så motto att hon tycks ha sagt till sig själv att ”nu skiter jag i vad alla tycker och tänker om hur jag skall vara – nu är jag bara mig själv, det kan sannolikt inte gå mycket sämre”. Min bedömning är att det var det detta, i kombination med att sjukförsäkringens effekter till slut nådde media, som gjorde att vi kunde hämta hem mellan tre och fem procent de sista skälvande dygnen. Mona Sahlin vände alla dessa mer eller mindre självutnämnda spin-doktors ryggen och följde sin egen instinkt. Det gick hem.
Nu tycker jag mig se tendenser till samma mönster igen. Håkan Juholt har med ens blivit allvarligare, mer lågmäld och mindre spontan än hans första tid som ordförande. Även fast vi som parti har våra utmaningar (de är inte direkt få till antalet) – så har jag svårt att förstå att han skulle behöva lägga sig till med samma anonymitet som statsministern och i förlängningen samma eller närliggande språk.
Jag börjar bli rätt trött på alla dessa medieexperter som sätter agendan i det politiska samtalet. De lurar i förlängningen nämligen bara sig själva och den de tror att de ska hjälpa - om det nu är oppositionsledare eller statsminister är ointressant. Jag har lärt mig en sak genom mitt bloggande – mina läsare känner igen en lögn när den kommer. De identifierar även med lätthet de tillfällen när jag säger något jag bara nästan tror på. Och då har de bara texten att värdera, den text jag har haft gott om tid på mig för att kunna forma och dölja det jag egentligen tycker. Det är än värre för våra partiföreträdare som exponeras direkt i radio eller TV. Det krävs nästintill psykopatiska drag hos en person för att förändra sin personlighet och verka trovärdig. Vare sig Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin eller Håkan Juholt lyckas något vidare med det. Trots alla medieexperter i deras omgivning så blir det inget vidare resultat. Det blir krystat, det blir stelt, det blir faktiskt farsartat på lite distans. Och framför allt, det blir oerhört trist och falskt.
Mitt råd? Fredrik Reinfeldt får gärna fortsätta med sin av statssekreteraren regisserade floskeltunga teater, den blir bara fånigare och mer tillknäppt för varje dag. Sannolikt är han så fjättrad i Per Schlingmann verklighetsbeskrivning numera att han är bortom all räddning men i hans fall så kunde jag inte bry mig mindre. Det som kanske gör det mest tragiskt är att alla de som nu "vill upp" i det regeringsdominerande partiet lägger sig till med samma attribut. Kent Persson har gått från att vara en läsvärd opinionsbildare till att bli den mest floskeltyngda moderata bloggen av alla för närvarande. Tidvis slår han statsministern med råge i användandet av ordet ansvar per tidsenhet vilket är en prestation i sig. Från att vara en blogg med spänst som utmanat så har han enligt mitt förmenande utvecklats till att bli allt mindre relevant i samhällsdebatten. Förklaringen? Kent Persson står i tur att bli invald i Moderaternas partistyrelse vilket gör att jag inte tror att förändringen är slumpartad. Trist. Den Kent jag duellerade med i maj 2009 på Aftonbladet.se var något helt annat än dagens okritiska förutsägbara floskelupprepande partimegafon. Skillnaden mellan Persson och Antonsson - a.k.a. Tokmoderaten - blir allt större. Den senare har i och för sig alltid tagit ut svängarna rejält men ibland är inte bara hans åsikter på tvärs med hans moderparti, ibland är hela hans begreppsvärld "off-pist". De, om något, är varandras extremer men den senare ger faktiskt ett mer genuint intryck. Varför? Antonsson skriver bara det han själv tycker, därför blir han relevant för sina läsare.
Men med Håkan Juholt är det annorlunda, han har fortfarande tiden för sig. Han är än så länge förhoppningsvis oförstörd. Min önskan är att han gör det Mona Sahlin insåg – allt för sent – vara det enda rätta:
Lyssna på din egen instinkt och var dig själv. Ge alla dessa mer eller mindre självutnämnda experter på retorik och klädsel andra arbetsuppgifter - låt dom koka kaffe och måla plakat, detta är sannolikt mer fruktbart för oss som parti. Genom att följa din egen instinkt, den som gjorde dig till politiker och nu till slut till partiledare, bara då blir du oslagbar.
SvD
