Håkan Juholt såg ”Les Misérables” på Malmö opera och hittade oroande paralleller med Sverige 2011. Han skriver i Sydsvenskan bland annat:

” I en scen, på värdshuset är allt förvandlat till tilläggstjänster. Vill du ha ett rum, en potta eller en säng kostar det extra. Ingenting ingår. Till slut är även människan till salu. Medborgarna är förvandlade till konkurrenter och motståndare.”

Jag måste säga att jag uppskattar Håkan Juholts förmåga att hitta paralleller till samhället genom andra forum. Som kulturen. Och just denna subjektifiering av människan i Alliansens Sverige har jag varit inne på tidigare. Ett samhälle där människan utvecklats till att bli en post i en resultat- och balansräkning. En resultat och balansräkning som nedbrutet ytters handlar om att så länge du som individ i stunden lämnar ett positivt kassaflöde så lämnas du ifred men som den dag det vänder leder till en annan hantering. Sjukförsäkringen är en sådan yttring, FAS-3 en annan. Sekventiella system som närmast hör industri och löpande band till.

Min lärare i antropologi sade till mig om antropologins form av vetenskap följande:

”Det som går att mäta är inte intressant att veta, det som däremot inte går eller visar sig svårt att mäta just det är intressant att veta”.



Hur mäter vi trygghet? Hur mäter vi lycka? Hur mäter vi tillit? Hur mäter vi känslan som ord som solidaritet och framtidshopp? Ska vi hantera kostnadsposterna enskilt eller finns det orsakssamband som vi anar och vet men inte kan kvantifiera? Så fort vi lyckas mäta något så börjar vi - som Håkan Juholt är inne på - försöka ta betalt för detta. Jag tycker att Håkan Juholt är något centralt på spåren med sitt sätt att se på samhället och jag vill se mer av detta i vårat idépolitiska samtal. Ett samtal där vi mycket väl kan utveckla en politik som både adresserar väljarnas implicita behov som de mer explicita förväntningarna. Men det kommer inte bli lätt. Thabo Motsieola, före detta programledare, har kåserat om socialdemokratins framtid på tre sidor i tidningen Gate Report från början på året. Den finns inte i webformat men väl i papper. Jag skulle dock inte kalla det för ett kåseri. Motsieola skriver tämligen klarsynt, ja - rent ut sagt brutalt uppriktigt, om socialdemokratins misslyckande att gå i takt med sin samtid i allmänhet och med storstadsväljarna i synnerhet. Han skriver

”52 procent av stockholmarna röstade borgerligt 2010. De lever i ett tjänstesamhälle med hög mobilitet, korta anställningar, f-skattesedlar och bostadsrätter. De upplever en verklighet där vila är lyx och okunskap är en belastning. Snart befinner sig hela Sverige där och då behövs det en ideologisk mootvikt, en som kan skapa nya alternativ för marknadens spelregler – med medborgarnas bästa för ögonen.

[…]

Det blir socialdemokratins stora utmaning. Det är en kamp som kräver en förståelse för och en förankring i dagens samhälle. Dess svar står idag inte att finna i de djupa leden.”

Håkan Juholt är dock en som uppfyller Motsieolas krav men han är dessvärre rätt ensam. Det är bland annat av denna anledning som jag ser fram emot programarbetet. Jag är nämligen inte helt säker att resterande delar av den socialdemokratiska nomenklaturan klarar det som Håkan Juholt idag implicit lyckas adressera. Att se samhället i ett vidare perspektiv och beskriva det i termer som är begripliga. Vi får se som sagt, när programarbetet börjar, vilka av våra ledare som klarar att kastas ut på djupt vatten och simma iland. Att alla klarar sig finner jag för otroligt och jag har mina gissningar vilka som kan simma och vilka som kommer att sjunka som stenar. Men vilka de senare kan vara håller jag för mig själv ett litet tag till.

Sydsvenskan,