FP-ledaren Jan Björklund anser att Sverige måste förlänga sin Libyen-insats vilket rapporteras i SvD samtidigt som fler och fler källor pekar på att den sittande regimen allierar sig med islamistiska krafter enligt NY Times.


Jag har länge efterfrågat vilken politisk målsättning som styrt vårt engagemang samt varit extremt kritisk mot Storbritannien, Frankrike och Italien som alla erkänt det libyska oppositionsrådet som legitim motpart. Detta råd representerar endast kanske 40 procent av den aktiva motståndsrörelsen och har konsekvent lämnat alla grupperingar med religiösa förtecken utanför.

Konsekvenserna av detta kommer, om ingenting dramatiskt inträffar som i grunden förändrar spelplanen, bli att vi kommer finna oss som en part i ett nära förestående inbördeskrig. Där vårt engagemang och vårat ställningstagande kommer tolkas som att vi befinner oss i krig mot islam. Jag bedömer att de enda som önskar detta krig av riksdagspartierna är (SD) – övriga har nog låtit sig duperas av en hök-aktig Allians där röster som (FP) som ropat på mer bomber utan att kunna motivera varför dessvärre vunnit omotiverade politiska poäng. Nu skall dessa poäng betalas.

När Jan Björklund ånyo uttalar sig i utrikes- och försvarsfrågor handlar det som alltid om mer resurser, mindre om problemställning och analys av läget. Han, likt de flesta av mina forna officerskollegor, bedömer sig från tid till annan som de mest kompetenta inom detta gebit. Det är dessvärre tvärtom. Väpnade styrkor är inget annat än det politiska systemets yttersta och mest extrema verktyg. De är en del av en mycket bredare verktygslåda som de sällan har en överblick av – i den verktygslådan finns bistånd, diplomati och handelsavtal som kanske mer effektiva medel långsiktigt. Här tycker jag du ska läsa Sara Gunneruds och Gunilla Källenius debattartikel i SvD idag. Den adresserar en annan problematik men likväl är den dagsaktuell för alla oavsett politisk hemvist.

Men allt fordrar att vi formulerar våra politiska mål och resurser ur ett holistiskt perspektiv. Regeringen –   som har det yttersta ansvaret för detta som exekutiv funktion i statsförvaltningen – har inte mäktat med detta. Jag börjar fundera om det enda politiska målet med vårt engagemang är något så torftigt som att Carl Bildt, Jan Björklund och den svenska försvarsmakten vill samla pluspoäng i Nato-högkvarteret. Det skulle i så fall kunna förklara regeringens tämligen valhänta och vilsna agerande. Ett agerande som kommer ha sitt pris nu.

Annat: DN, Moberg, Bäck, Lindström