Statsministerns sommartal har nu löpt av stapeln. Huruvida det var bra eller inte rent retoriskt ligger väl sannolikt i åhörarens öron – det blåa laget blir till sig i trasorna så fort han ägnar tid till att möta andra än ministrar och familj och då fokuserar på lektioner i ekonomisk historia. Deras jubel för hans annars numera sällsynta live-framträdanden når idag oanade applådåskor och det är svårt för en utomstående att avgöra om applåderna gäller innehållet i talet, talets form eller bara det att han lämnat sitt gömställe för en kort stund.Det röda lagets omdöme? De sågar talet med fotknölarna på samma ställen som det blå laget hyllar det.
Jag tänkte dock titta lite närmare på vilket vägval som statsministern gör nu. Det är inte ointressant alls att han nu går på centerpartiets linje att sänka restaurangmomsen. Att detta är ett osäkert – till och med per krona ineffektivt – sätt att skapa arbetstillfällen är väl dokumenterat. Men valet statsministern gör har inte så mycket med hur många jobb som skapas, det har mer att göra med hur han anser att Alliansen skall utvecklas. Han vänder (KD) ryggen medvetet eftersom den väljarkåren aldrig skulle lämna det borgerliga lägret. Förintar han (KD) med detta drag så kommer dessa väljare med största sannolikhet antingen utgöra en värdekonservativ falang i (M) eller välja soffan eftersom (SD) inte är ett alternativ med dess utpräglade främlingsfientlighet – långt borta från kristna grundvärden.
Statsministern går även en delikat balansgång nu – ska han tillfredsställa den välmående medelklassen eller ska han på allvar ta itu med de strukturella problemen i samhället. Han väljer det förra, det senare skulle innebära ett underkännande av den hitintills förda politiken. Jag tänker närmast på de redan genomförda jobbskatteavdragen, avdrag jag till fullo köper men redan 2008 ville se en annan utformning av. En utformning som idag i DN får stöd av Paul Krugman. Hade regeringens reformer haft de med lägst inkomst i fokus hade de dynamiska effekter som man kalkylerat med haft en helt annan volym. De hushåll med svagast ekonomi har inte något annat val än att låta varje lättnad gå till konsumtion. Det är av den anledningen som Paul Krugman vill se bidrag till dessa hushåll eftersom de bidragen går direkt tillbaka i konsumtion och därmed stimulerar produktionen.
All in all: Statsministern har valt väg för Alliansen nu. Han håller (C) nöjda med restaurantmomsen, han låter (FP) få några miljarder till skolan för att de ska hålla tyst och han fimpar med viss brutalitet (KD) politiska relevans i askkoppen (Ok, statsministern röker inte men bildspråket var bra). Skälen till hans vägval har mindre med omsorgen om det svenska folket, som han säger sig gå sida vid sida med, att göra utan mer med hans egen personliga agenda och hans relation till den välmående medelklassen. Den medelklass han själv är sprungen ur.
Bloggat: Göran Johansson, Eva Hillén Ahlström, Lars Bäck, Kent Persson, Per Ankersjö, Martin Moberg, Peter Johansson, Sebastian Stenholm
