Som alltid i mediedramaturgin så är det alltid det senaste kriget som är det som är det populäraste. Bilder och live-rapportering säljer lösnummer och medielogiken pressar det politiska ledarskapet till ibland mindre genomarbetade förslag. Hela debaclet kring vårt engagemang i Libyen var ett sådant och jag är inte helt övertygad om att nu när Ghadaffi väl har avsatts att vårt fortsatta engagemang kommer präglas av eftertanke. I skuggan av Libyen, Syrien och Egypten pågår dock något annat i en gammal konflikt. En konflikt som med största säkerhet kommer att tapetsera löpsedlarna under hösten men där Sverige och Europa, trots att vi haft nu 64 år på oss, inte kunnat bidra med en positiv lösning. Jag tänker främst på Israel – Palestina.

I Al-Jazeera kan jag läsa mig till att USA nu hotar med att dra in sitt stöd till den Palestinska myndigheten om den senare går vidare med att begära att FN erkänner Palestina som legitim stat. I bakgrunden finns Israel som uttryckligen motsäger sig detta med motivationen ”att det finns ett fåtal frågor kvar att lösa och när dessa är lösta kan även Israel erkänna en Palestinsk stat”. Till saken hör att förhandlingarna bröt samman för ett år sedan eftersom Israel inte ville stoppa fortsatt bosättning på ockuperad mark. Helt i strid med Haag-konventionen och den fjärde Geneve-konventionen. Palestiniernas motiv till ett erkännande är att det skulle då bli enklare för dem att, med erkänd regering och av det internationella samfundet erkända gränser, rikta krav mot Israel som ockupationsmakt.

Israels reaktion? IDF, Israeli Defense Forces, förbereder och utbildar nu bosättarna. De utrustas med bland annat chockgranater och tårgas samt att IDF markerar ”röda linjer” runt bosättningarna. Skulle palestinier korsa dessa röda linjer så har IDF låtit meddela att de kommer att öppna eld rapporterar Haaretz. Samtidigt låter Ehud Barak, Israels försvarsminister, via Jerusalem Post meddela att hela Gaza kommer hållas ansvariga för de terrordåd som förevarit och som haft sitt ursprung i Sinai. Sinai, som tillhör Egypten, råkar vara Muslimska Brödraskapets starkaste fäste i Mellanöstern och dess ledare Essam el-Erian har så sent som för en vecka uttalat sig direkt fientligt mot Israel som företeelse. Han menar att det inte finns utrymme för en Israelisk statsbildning i Mellanöstern. Kraften hos den typen av retorik som MB hänger sig åt, eller deras folkliga stöd, skall inte alls underskattas. MB finns representerat i 35 länder i världen och har i Mellanöstern en omfattande social verksamhet som befolkningen uppskattar.

I skuggan av det senaste och populäraste kriget jäser en surdeg. En surdeg som mycket väl kan tända en ny eld i Mellanöstern. I de idag splittrade länderna som Libyen, Syrien och Egypten finns det krafter som mycket väl kan komma att utnyttja denna händelseutveckling för att skjuta fokus och ena de egna. Det vore fel att underskatta kraften hos såväl den sekulära arabismen som hos politisk islam.

Hur det kommer att sluta? Illa. Jag ser mörkt på situationen och tillhör sannolikt inte den generation som kommer få uppleva fred och demokrati i denna region. Den region som faktiskt är vår civilisations vagga vilket både dom och vi tycks ha glömt bort.

Haaretz,  Al Jazeera, Jerusalem Post, Radio Free Europe