Östersjöregionen är en av världens mest dynamiska tillväxtmarknader. En snabb ekonomisk tillväxt och ökad handel, inte minst tydligt är detta i den öst-västliga dimensionen, leder till kraftigt ökande godstransporterna i regionen. Sjöfarten svarar för en stor del av transportökningen och förväntas till år 2020 öka med drygt 80 procent mellan östersjöländerna och med knappt 60 procent mellan östersjöländerna och tredjeland. Hanteringen av containrar i Östersjöregionen uppgår till cirka 6 miljoner TEU (transportkontainrar) i dagsläget. År 2020 förväntas den siffran uppgå till cirka 20 miljoner TEU. Skalfördelar tas tillvara genom större fartyg, vilket ställer ökande krav på en effektiv godstransportlogistik samt kvalitet och kapacitet i infrastrukturen. Totalt transporteras cirka 90 procent av svensk utrikeshandel med sjöfart. De mesta av dessa volymer passerar genom någon av de 25 kusthamnar av kategori A som finns i Sverige. I Stockholmsregionens fall är Södertälje, Nynäshamn och Kapellskär alla kategori A men endast Södertälje kommer fullt ut vara integrerade i den Nordiska triangeln för varuexport och handel inom överskådlig tid. Relationen varu- och tjänsteexport i likvida medel förhåller sig ungefär 4:1 vilket innebär att vi har en fyra gånger så stor varuexport som tjänsteexport. Och om det nu var någon som har funderingar på vad som håller landet flytande så är det just vår export….
De hamninvesteringar (Göteborg, Trelleborg, Malmö-Köpenhamn) som EU-medel hittills sökts för och som beviljats stöd ur TEN-T programmet har alla kopplingar till intermodala transporter och då i synnerhet till kopplingen sjöfart-järnväg. Det finns en tydlig koppling här till EU-kommissionens policykoncept Green Transport Corridors, som de förde fram i det handlingsprogram för godstransportlogistik som presenterades i oktober 2007. För att löpa linan fullt ut och koppla ihop den nordiska triangeln (Oslo, Kapellskär, Malmö) med S:t Petersburg, inkörsporten för norra Europas export till Asien torde just godstransportkapaciteten kring Göteborg och Kapellskär med den infrastruktur i form av E6, E18, E22 samt parallell järnvägstrafik prioriteras.
Jag har full förståelse för att våra partikamrater i södra Stockholms län vill utveckla just sin del av Stockholmsregionen. Men som alltid handlar ledarskap om att prioritera och det politiska ledarskapet utgör inget undantag från den regeln. Att prioritera är tyvärr att tvingas välja bort. Inget parti – inte ens socialdemokratin – kan med trovärdighet säga att vi måste kunna göra både och. Begränsade ekonomiska resurser kommer att kräva prioriteringar, att försöka tillfredställa alla med halv- eller kvartsmesyrer kan tvärtom visa sig tillfoga mer skada än nytta.
Debatten om infrastrukturen är därmed i full gång. Jag bejakar detta, såväl inom partierna som mellan majoritet och opposition. En bred och livfull debatt kommer vara nödvändig för att belysa olika perspektiv. När vi går in i valrörelsen 2014 så ser jag fram emot att låta väljarna avgöra om de prioriterar interregionala persontransporter eller svensk och nordisk exportkapacitet. För det är dessvärre det vi står inför. Vi måste välja, hur angelägna behoven än är från bägge parter.
Det som är bra för Stockholm i stunden kan visa sig vara en förödande prioritering sikt för hela landet. Inklusive Stockholm.
SvD (Noord et al), SvD (egen) tillsammans med Peter Högberg och Staffan Lindström samt ett svenskt underlag för TEN-T.
