Morgonens postning begränsade sig till ett inlägg som Anna Ardin skrivit. Om du inte redan läst det tycker jag att du ska göra det. Inklusive hennes länkningar till hennes andra artiklar.
Jag håller inte med Anna om allt men jag tycker att den research hon gjort och många av de slutsatser som hon kommer fram till tjänar som ett mycket bra underlag för fortsatt debatt. För det kommer att krävas om vi nu skall komma tillrätta med den form av terrordåd som nu skakat vårat västra grannland och de norska socialdemokraterna. Dådet är politiskt, inget tvivel om det. Dådet är även riktat mot socialdemokratin, det vore lögn att påstå något annat. Detta dåd skulle aldrig kunnat riktas mot, med bibehållen retorik och motivbild, mot Höyres ungdomsförbund eller heller dess svenska systerorganisation MUF. Varför? Lika komplext som det sannolikt borde vara uppenbart.
Socialdemokratin i såväl Norge som Sverige intar en särställning som de äldsta statsbärande partierna. Dessa partier har blivit – över tid – synonyma med regeringsmakten. Kanske i ännu högre grad i Sverige än i Norge. Statens ansvar och socialdemokratins förmåga har levt i symbios så pass länge att stora delar av socialdemokratin tyvärr ser sig själva som staten och detta gäller även vissa väljarkategorier. Det är ingen överdrift att säga att detta förhållningssätt har varit direkt skadligt vilket vi ser de yttersta konsekvenserna av idag. Ett exempel på detta är att samma retorik som den norske gärningsmannen använder sig av mot Gro Harlem Brundtland - att hon är en landsförrädare - används av (SD) sympatisörer mot Mona Sahlin och delar av socialdemokratin.
Vad är det jag vill ha sagt?
Jo. De medborgare som känner sig förfördelade eller bortglömda av samhället blandar ihop begreppen och ansvaret, de skuldbelägger då i första hand socialdemokratin och inte staten. Detta därför att socialdemokratin de facto fram till 2006 varit det enda statsbärande partiet samt att maktfullkomliga socialdemokrater gärna framhållit detta så fort tillfälle givits. De som känner sig bortglömda, i ett utanförskap, skuldbelägger den part som är tydligast. Staten är i sammanhanget alltför abstrakt, dess demokratiska principer och processer ogenomträngliga, varför sossehat har lätt att finna en grogrund. Att befinna sig i ett utanförskap är sannolikt det värsta som kan hända en människa, ett utanförskap betyder att den enskilde står utanför den gemenskap som älskar och ser varandra. Ett utanförskap riskerar att omvärlden ser på den enskilde med likgiltig blick. Du står utanför och utgör ingenting av värde eller intresse. Detta föder en rädsla hos dessa att bli förvisade in i likgiltighetens ingenmansland. En människa strävar efter att bli älskad, kan hon inte bli det vill hon bli beundrad, blir hon inte det vill hon bli hatad och om även det misslyckas så återstår viljan att bli fruktad. Och vad är terrorns yttersta mål? Att bli fruktade. Och är du fruktad så har du en tydlig identitet. Då blir du sedd, kanske inte för vem du är men i varje fall sedd.
Dessa individer, som vill sprida denna fruktan, vilka är de? De är som du och jag är mest faktiskt. De har sina talanger men de har kanske en tendens att skylla egna tillkortakommanden på samhället. Den arbetslöse skyller sin situation på att utlänningar tar hans eller hennes jobb, den mindre lyckade företagaren skyller på skattesmitande invandrare. De gör det för att samhället – vårt fall en förvirrad bild av att socialdemokratin skulle vara staten – inte förmått skydda deras intressen. I detta har som sagt socialdemokratin en skuld, en hel del av mina partikamrater och fackliga ”kusiner” är ofta väldigt snabba med att dra ett likhetstecken mellan stat och parti. Genom att göra detta så föder de den retorik som pratar om socialism istället för socialdemokrati. Och den som lever i utanförskapets vredesmod? Sannolikt ganska lättflirtad för extrema åsikter.
Hur ska vi då möta detta? Utöver Anna Ardins ingångar så måste vi – i linje med det samtal jag hade med Håkan Juholt i Almedalen – bekämpa allt det som skapar klyftor och utanförskap. Det kan vara barnfattigdom, det kan vara arbetslöshet, det kan vara småföretagarens villkor och mycket mycket annat. Men allt sammantaget skapar tyvärr jordmånen för främlingsfientlighet som kan leda till, i detta fall, högerextrem terror med neoliberala nationalromantiska värdekonservativa religiösa förtecken (hur denna soppa egentligen kokades ihop är en annan historia). Och för oss som parti? Aldrig, aldrig, aldrig blanda ihop stat och parti. Vi måste fortsätta att öppna upp oss och sätta väljaren - inte oss själva - i fokus. De tendenser till att vilja spela på offerrollen för mycket - även fast det är ställt utom allt tvivel att det var socialdemokratin som attackerades - kommer innebära låsningar, elitism och fortsatt vara mål för just den retorik som bygger bilden av ett maktfullkomligt parti. En retorik som Timbro och andra ur högerns ekokammare med viss framgång har underblåst.
Detta var tankar i ett första steg, det kommer komma fler vartefter. Tankar om kärlek, beundran, hat och fruktan. Tankar om varje människas behov av att bli sedd och behövd. Och konsekvenserna om vi inte lyckas med det sistnämnda.
