Händelserna i Norge kommer mest sannolikt dominera hela den resterande sommaren och höstens medie- och debattklimat. Frågor om idévärldar och politiskt ledarskap är några av frågorna, övervakning och definitioner om vad som är terrorism är andra. Men för att kunna få något sånär rätsida i debatten så bör vi, trots vad mina politiska motståndare försöker sig på med – att vrida fokus till en ensam galning – menar, konstatera att hela det terrorattentat var ett terrorattentat. Inte något annat, det hade som syfte att radera rekryteringsbasen för ett politiskt parti och sprida skräck.  Och till de som anser att vår kritik mot en alltför tyst statsminister är  obefogad kan jag bara säga: 

Vad hjälper tystnad, att ”jag tänkte säga….” när den personen som behöver höra det som mest kanske är borta för gott? Det som inte sägs förblir osagt och vi andra måste förutsätta att en statsminister för var tid inser vad som måste sägas. Så att detta inte blir osagt och då lämnar utrymme för spekulationer och felaktiga slutsatser. Detta omdöme och denna insikt saknar vår regeringschef, den svagaste och minst karismatiska sedan Ola Ullsten. 

Attentatet var dessutom politiskt, det var – vilket gärningsmannen vitsordar själv – ett politiskt attentat riktat mot det demokratiska samhället i allmänhet och en definierad politisk idé i synnerhet – socialdemokratin. Mina politiska motståndare får gärna komma med bevis om motsatsen, jag väntar. Men i sammanhanget torde gärningsmannens egen motivbild och tillvägagångssätt vara svår att övertrumfa.

När jag nu sakta men säkert försöker ta mig igenom spridda skurar av detta, en galen terrorists, manifest så slår det mig med vilket hopkok av politiska idéer han legitimerar sin verklighet och vardag Samma hopkok som Jimmie Åkesson skapat sin politiska plattform på. Jag har återfunnit allt ifrån neoliberala och värdekonservativa tankar till nationalsocialistiska renhetsideal. Basen är dock detsamma – såväl Jimmie Åkesson som denna Europeiska frihetsrörelse har samma rötter. Dessa rötter – vilket är det enda goda som detta attentat fört med sig – blir nu synliga. Jimmie Åkessons idépolitiska anfäder lät avliva allt ifrån epileptiker till hela familjer som råkade ha fel efternamn och fel religiös hemvist på 1930- och 40-talen. De legitimerade det då med ett hopkok av historiska vanföreställningar och olika politiska idéutvecklingar, allt för att skapa en fasad av begrepp som väljarna kunde känna igen sig i. Historien går med andra ord igen.

Det är därmed ofrånkomligt att vi, avsiktligt eller oavsiktligt, kommer – om vi vill – kunna göra associationer mellan fredagens terrordåd och våra politiska motståndares olika tankevärldar. Där anser jag att DN Ledarredaktion idag kommer med dagens osmakligaste ledare på länge. Vad DN anför kan låta bestickande i sak men avsändaren,  DN, har en alldeles speciell historia när det kommer till redovisning av sakläget och sanningen. Samma redaktion påstod att de bloggare som var kritiska mot FRA-lagstiftningen var köpta av PR-byråer med dunkel eller ljusskygg finansiering. De har konsekvent vägrat prestera bevis och tillåter inte något genmäle i ärendet. Nu senast så påstår de på fullt allvar att (MP) inte honorerar det parlamentariska systemet vilket PeO Wågström förtjänstfullt redogör för.

All in all.: Det fruktansvärda som hänt i Norge kommer för lång tid påverka det svenska politiska klimatet. De som säger ”Låt oss sörja och sen återgå till vardagen” gör ett fundamentalt misstag. VI har nu möjligheten att åskådliggöra vari (SD) rötter ligger och att dessa rötter med stor sannolikt – till och med visshet – finns kvar trots deras blå dunster med andra ideologiska plattformar. Samtidigt så måste DN och den resterande ekokammaren en gång för alla acceptera idag vederlagda fakta:

Terrordådet var politiskt.

Det var riktat främst mot en värdegrund – den socialdemokratiska. Helt enligt attentatsmannen själv.

Att skruva på sig och försöka anklaga den värdegrunden för att vara odemokratiskt sinnad eller att det är orätt att påpeka sakförhållandena är inte seriöst och anstår inte en ledande opinionsbildare. Om ens i det borgerliga lägret. Lika ovärdigt är det mina politiska motståndare att försöka hävda något annat än attentatsmannens egen försäkran. Varför de gör detta kan jag ha mina funderingar om men det är inte utan att det kan finnas en politisk dagordning i denna manöver. De vill för allt i världen inte att dessa faktum når väljarna på djupet, det skulle i så fall försvåra för framtida personangrepp som varit en mycket tydlig del av främst moderaternas kampanjmetoder. Toblerone var bara ett exempel som följts av fler i form av sedelpressar. Det är ingen slump att Karl Rowe, den smutsiga kampanjens mästare, från tid till annan synts i sällskap med Per Schlingmann.

Media: Sydöstran, Ab 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, BLT, HP, Expr 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, SR 1, 2, 3, 4, 5, SVT 1, 2, 3, 4, GP 1, 2, 3, 4, Dagen, SvD 1, 2, 3, 4, Daily Mail, NSD