Norge: Den svarta fredagen och frågan varför.

Frågan varför ställs nu av allt fler. Tyvärr tror jag svaret är rätt smärtsamt, kanske i obehagligaste laget för vissa.

84 döda, oskyldiga, människor. Barn och ungdomar bland offren. Föräldrar kommer nu behöva göra det som inte föräldrar ska behöva göra. Begrava sina barn. Allt för en skev människosyn och ett sosse-hats skull som det ser ut. Det är inte utan jag kan sitta och fundera en del på varför socialdemokrater är överrepresenterade som offer i denna typ av illdåd och inte de som bekänner sig till andra partiers ideologiska huvudfåra. Är det så att de socialdemokratiska värderingarna – frihet, jämlikhet och solidaritet – är så provocerande att alla medel är tillåtna? Att allt från falska brev (se Diplomat PR under valrörelsen) till denna form av illdåd provoceras fram? Det finns goda skäl för de av mina politiska motståndare som säger sig värna om ett humanistiskt och öppet samhälle att fundera ett varv till innan de sätter sig ned för att formulera nästa personangrepp. Det kan komma att provocera en och annan galning till denna typ av illdåd. För det räcker tydligen gott och väl med värderingarna retar upp en kategori av personer.

Hur kommer det sig att vänsterpartiets Simon Fors direkt smaklösa retorik inte har provocerat fram någon endskild galning (ännu skall sägas) emedan socialdemokrater alltid, i Sverige sedan Palme, fått acceptera denna koppling. Morden på Palme och Anna Lindh är mord där det senare är direkt vederlagt komma från en galning som lät sig provoceras av högerns retorik i allmänhet och den högerextrema i synnerhet. Det oförsonliga hat som Mona Sahlin får uppleva för en 15 år gammal synd är inte rimlig eller ens möjlig om inte denna synd återupprepats och förvridits till oigenkännlighet (se Diplomat PR ånyo) av en borgerligt finansierad ekokammare i detta fall. Är begreppen frihet, jämlikhet och solidaritet så provokativa? Vad är det dessa utmanar? Vari ligger det hotfulla? Naturligtvis så kommer mina politiska motståndare nu säga att jag gör politik av en nationell tragedi. Nej, det gör jag inte – men jag pekar på sakförhållandet. Det räcker en bra bit tyvärr. Det borde inte vara på det sättet.

Som både Peter Högberg och Staffan Lindström är inne på är nu inte lösningen hat eller låsningar. Vi kan bara möta allt detta, allt detta som visar sig provocera så mycket, med mer öppenhet och mer demokrati. Där kan vi nog alla – oavsett politisk färg – bidra. Och med ens blev Carin Jämtins uppdrag – att öppna upp socialdemokratin – än viktigare. Det finns i detta ett blodigt allvar att ta hänsyn till, ett blodigt allvar som vi nu ser de yttersta konsekvenserna av.

Som sagt, att jag kommer få ta emot kritik för detta inlägg är jag medveten om. Kritiken kommer komma från de som inte vill erkänna sin egen roll i den svenska kontexten. De kommer säga "låt oss sörja" och vilja begrava allt resonemang om orsakssamband för all framtid. Ja. Jag vill sörja - men att lägga locket på är inte rätt väg att gå. Då kommer denna svarta fredag upprepas igen. Och till det senare tänker inte jag bidra.

Jag bjuder er idag Cavatina. Ett annat stycke som kan bidra till eftertanke.