I dagens pappersupplaga av SvD får vi så äntligen ett livstecken från statsministern. Ett bra livstecken där han för första gången nu nämner händelserna vid dess rätta namn, ett terrordåd är ett terrordåd – ingenting annat. Bra – men senkommet och inte alls så som Per Schlingmann vill göra gällande. Att regeringen agerade precist och snabbt på händelserna. För de som säger att ministären Persson inte var bättre så måste jag dessvärre ge dem rätt. Å andra sidan så har regeringen Reinfeldt ett kriscenter numera att förlita sig på som ett direkt resultat av den valhänthet som präglade den socialdemokratiska regeringen. Ett kriscenter som var ett direkt resultat av den kritik som framfördes från bland annat Fredrik Reinfeldt personligen. Men det är i allt väsentligt positivt att statsministern äntligen ger ett livstecken ifrån sig, om än senfärdigt.

I samma tidning resonerar Per Gudmundson kring vilka politiska konsekvenser dessa terrordåd kommer få samt om det inte är ovärdigt att redan nu fundera i de banorna. Ovärdigt? Både ja och nej – det känns som att tystnad kring detta är som att stoppa huvudet i sanden och att spela de statsstörtande krafterna i händerna. Som att sätta upp en skylt med ”Var god stör ej, sorg pågår. Återkom på måndag” på Rosenbad, Riksdag och polisväsende. För sorg är vad det är även i Sverige.

Jag har det senaste halvåret haft förmånen att resa runt en del i tjänsten och privat i våra västra landskap, Bergslagen, närmare bestämt både Västmanland och Värmland. I dessa landskap – precis som i Tornedalen, är de känslomässiga banden med de respektive grannländerna starka. Så starka att man kan ta på dem. Sorgen och bestörtningen är stor. Oscar II ordspråk – Brödrafolkens väl – lever än idag mycket påtagligt. Detta perspektiv finns inte i Rosenbad då den svenska politiken alltmer 08-fierats och akademiserats varför statsministern nu fått uppleva högst befogad kritik för sin senfärdighet. Det blir inte minst tydligt i de kommentarer som jag fått på tidigare postningar. I dessa delar av Sverige, ett Sverige som Stockholm glömt bort eller förminskat i betydelse, lever den nordiska gemenskapen stark. Starkare än i Stockholm. Gränshandeln har alltid varit stor och därmed gemenskapen och förståelsen över gränserna.

Detta Sverige är fantastiskt. Där finns en entreprenöranda på sina håll som skulle göra Maud Olofsson grön av avund. Men där finns även en farlig mix av stolthet, avfolkning och bitterhet. Sorg över att ha blivit bortglömda, stolthet över kulturarvet samt en gryende bitterhet över politiken i Stockholm. En socialdemokrati som fokuserar på storstadsväljarna, en centerrörelse som övergivit glesbygden och så vidare. Detta lämnar ett vakuum som på ett eller annat sätt kapas av andra krafter. Krafter som spelar på exakt rätt tangenter – kulturarvet och värdegemenskapen. Rädslan för att Stockholm fortsatt ska vända dessa landsändar ryggen.

När jag igår åkte förbi orter som Basttjärn, Grängesberg, Kopparberg och många fler slogs jag av detta. När jag åkte förbi sedan länge nedlagda masugnar och folkparker och stannade till kunde jag, när jag blundade, höra musiken, känna doften av varm korv kokt i lagerblad, förnimma ljudet från pilkastningsståndet och kanske i fjärran de sista ekona från en tid som flytt. Folkets park. Folket på orten byggde sin egen nöjespark för de kände en gemenskap och hade ett behov av att träffas. Den tiden har flytt, folkparkerna förfaller en efter en. Eller har tiden verkligen flytt? Med ett tydligt 08-idiom i mitt språk och en ganska utpräglad Östermalms-dialekt var det inte självklart för mig att få en positiv kontakt med de bofasta. De trodde jag var turist eller i bästa fall sommarboende. Och jag behandlades nu i mitten av semestern efter det. Jag kände mig utanför även fast min koppling till denna del av Sverige numera är minst lika stark som den till Stockholm. Jag kände mig utanför, utanförskapet gjorde något så fruktansvärt ont tills en mig närstående – genom att förklara vem jag var och vad jag gjorde där – lyckades hjälpa mig att bryta de sociala barriärerna. Bryta misstanken och föraktet för storstaden.

Detta är det Sverige vi glömt men det finns faktiskt kvar. Det ligger där framför oss med alla sina möjligheter och alla sina begränsningar. Risken för extremism är minst lika stor som i Tensta, Rosengård och Husby. Varför? Vi har vänt detta Sverige ryggen. Vi måste ta detta Sverige till oss. Det är här framtiden ligger i sin innovationskraft och sin känsla för solidaritet. Det är här svaren ligger i hur vi ska bekämpa främlingsfientlighet och utanförskap. Det är här svaren finns på var de framtida industrijobben finns. Det är här svaren finns hur vi ska lyckas synliggöra och inkludera varje människa. Inte som idag – ha ett samhälle där varje enskild människa är ett kostnadsställe och ett statistiskt säkerställt värde i en departementspromemoria. Och handen på hjärtat nu, du som är storstadsbo, har du inte glömt bort var du kommer ifrån? 

Låt oss ta tillbaka detta Sverige.