Splittringen om lånevillkoren för Grekland hotar på nytt euron när EU-ländernas ­finansministrar möts i dag. Samtidigt för­­söker premiärminister Giorgos Papandreou få politisk kontroll i landet efter de våldsamma upploppen rapporterar bland annat DN.

Det finns dock en enkel ekonomisk lösning på euro­krisen, och den skulle inte kosta något för euroländerna. Det hävdar fackförenings­ekonomen Andrew Watt. Problemet med att genomföra den är att EU-ledarna misslyckats med att förklara läget för sina väljare. Krisländerna tvingas betala cirka 6 procent i ränta, medan Tyskland och övriga euroländer lånar upp pengarna på finansmarknaden till cirka 3 procent. Det ger de rika euroländerna mångmiljard­inkomster de närmaste åren, förutsatt att Grekland och övriga krisländer kan betala tillbaka. Skulle de rika euro-länderna istället, i solidaritetens namn, inte fortsätta sko sig på de krisande länderna skulle det sannolikt skapa förutsättningar för att få grekerna och inom kort italienarna att förbinda sig till att sanera sin ekonomi samt hejda de centrifugalkrafter som nu växer sig starkare. Jag tycker personligen att det är orimligt att Tyskland i detta fall skor sig på Grekland och gör det hart när omöjligt för grekerna att bli skuldfria. Men det finns sannolikt skäl till detta, jag kommer återkomma längre ner i postningen om varför Tyskland är tvungna till detta. Tysklands egen statsskuld.

Att situationen är allvarlig samt att Euro-zonens resurser håller på ta slut börjar bli alltmer uppenbart. Der Spiegel kan rapportera att ECB krisfond inte kommer att räcka till Italiens utmaningar. Och då har inte Spaniens utmaningar börjat ventileras än.

Jag är en vän av EU-tanken. Men samtidigt är jag djupt bekymrad över hur detta projekt nu utvecklas. Att Europrojektet alltmer börjar visa upp fiaskoartade tendenser kan inte hanteras isolerat längre, skulle Eurozonen haverera skulle det sätta igång krafter som svårligen låter sig förutses. I sammanhanget så är det inte heller ointressant att lägga två kartbilder bredvid varandra. Den första visar den globala skuldsättningen i procent av GDP.

Den andra visar demokratiindex enligt The Economist:

I grova drag skulle vi kunna konstatera – det finns enstaka undantag – att graden av demokrati så som vi definierar den här i väst ser ut att vara direkt kopplad till graden av dessa staters statsskuld.  USA riskerar att ställa in sina betalningar den 2:a augusti och både Italien och Spanien visar tecken på att ta sig närmare konkursens rand för varje dag som går. Jag kommer att gräva mer i detta men vill redan nu resa frågan – är detta det pris vi måste betala för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet? Korrelationen är skrämmande. Och ger en förklaring till varför nu bland annat Tyskland gör allt för att riskminimera. För att rädda det som räddas kan av sin egen ekonomi och sin egen demokrati.

Är överkonsumtion det pris vi måste betala för demokratin? Jag vägrar än så länge tro det men tanken låter sig inte slås undan. I sådant fall är mänskligheten i sanning grym.

SVT1, SVT2,  SR,  DN1, DN2,  SvD,