I ett tidigare inlägg skrev jag om ett USA som nu sluter sig för sin omvärld. Att det förhåller sig på det sättet blir allt tydligare – USA:s roll som världspolis har ett allt svagare stöd i USA. Representanthuset röstade igår mot ett förslag om att USA skulle kunna genomföra begränsade operationer i Libyen under ett år enligt Washington Post. Debatten, och framför allt voteringen, var lika förvirrad som vår egen Libyendebatt där positioner byttes och till slut permanentades i någon form av protektionistiskt färgat beslut. Helt klart är dock att USA:s roll som världspolis är över och det finns nu goda skäl att värdera även Natos roll. Eftersom Natos åtaganden till 70 procent baseras på ett amerikanskt engagemang så  försvagas Nato nu radikalt. Och frågan är, kan Europa – eller Natos europeiska medlemmar – över huvud taget räkna med att solidariteten mellan medlemsländerna enligt traktatet håller i framtiden?

Att detta är ifrågasatt är ingen hemlighet i en vidare kontext. En kontext som ligger utanför den svenska debatten. Hur detta ter sig såg vi exempel på i fjol när Storbritannien och Frankrike ingick försvarssamarbeten på fler områden. Kärnvapen och det gemensamma ansvaret för insatsstyrkor och hangarfartyg var några sådana. Vad jag reagerar på i denna debatt som finns i USA och övriga EU är ett par saker.

Dessa nyheter återfinns inte i det svenska nyhetsflödet. Jag funderar en hel del över orsaken till detta. Det kan vara alltifrån en ointresserad nyhetsredaktion till att dessa nyheter skulle gå emot den av främst regeringen förda utrikes- och säkerhetspolitiken. En politik som baseras på en politisk vilja till en tät relation med just Nato.

Det andra jag funderar en hel del på är hur det egentligen är ställt med vårt politiska ledarskaps kompetens och "sense of urgency". Den rörelse vi ser på fler håll påverkar onekligen de prioriteringar vi skulle behöva göra.

Det tredje, och kanske allvarligaste, är vårt politiska ledarskaps oförmåga att koppla ihop global makroekonomi med säkerhetspolitiska effekter. Om vi ser tillbaka på Greklands statsskuld 2009, när problemen började, så låg den på 115 procent av GDP. USA:s statsskuld ligger idag på motsvarande nivå och de säger att den skall stabiliseras på denna nivå. Det sa grekerna 2009. Idag pågår förhandlingar i Senaten om att höja lånetaket för att USA skall kunna fullgöra sina åtaganden. Om inte dessa förhandlingar lyckas kommer pensioner, statliga myndigheter och socialförsäkringssystemen haverera innan året är slut.

Åter igen: Med detta som grund, vilka förutsättningar har USA att vara världspolis och samtidigt motor i den globala ekonomin? Med vilket förtroende och med vilken pondus kommer den amerikanska delegationen kunna agera inom ramen för G8, G20, Världsbanken och Internationella valutafonden om detta tillåts fortsätta? Framför allt: Vad kommer i dess ställe?

Att USA:s engagemang på den militära arenan nu krymper är uppenbart. Att USA kommer ha en lägre direkt påverkan framgent på den globala ekonomin är sannolikt inom en snar framtid. Få - eller inga - vill tala om elefanten som står i rummet, vilka indirekta konsekvenser detta kommer få. Vad jag vänder mig mot är att ingen tyngre svensk politiker tycks ställa alla dessa frågor, än mindre söka lösningar för försvaret av framtidens svenska välfärdssamhälle. Såväl territoriellt som innehållsmässigt.

CNBC,