Gabriel Wikström (S) och kandidat till att bli ordförande i SSU skriver idag en debattartikel i SvD som jag helst hade sluppit läsa. Gabriel Wikström menar att barn som vistats mer än tre år i förskolan presterar genomsnittligt bättre än andra barn i skolan och har en betydligt bättre taluppfattning och språkutveckling. Därför bör skolplikten förlängas och den allmänna förskolan bli obligatorisk för alla barn från och med tre års ålder är kontentan av artikeln.

Oaktat vilken forskning – Gabriel Wikström väljer att inte precisera denna – så vänder det sig i magen på mig när jag läser artikeln. Den känsla som dröjer sig kvar är en öststatsnostalgisk syn på människan som subjekt. Den syn på människan som Gabriel Wikström antyder, som ett mätbart subjekt i en gigantisk produktionsapparat, ligger inte enligt mitt perspektiv ens i närheten av att vara i takt med sin samtid. Varje individs önskan och behov av att bli sedd för de unika personer de är. Var och en. Efter egna förutsättningar. Gabriel Wikström är inte gammal nog att ha upplevt forna DDR. Det är jag och jag har haft förmånen att ha sett det på nära håll. Eller förmån? Dessvärre skall jag säga, det besöket hade det goda med sig att jag visste vilket samhälle jag inte ville skapa.

Det är alltid så att ungdomsförbunden av hävd brukar stå för mer extrema åsikter än sina respektive moderpartier. Men. Denna hållning är så pass i otakt med sin samtid att jag hoppas innerligen att moderpartiet i detta fall, socialdemokraterna, nog gör bäst i att slå dövörat till. Förslaget är så tidsfrånvänt och är sannolikt en produkt av den nästintill sekt-liknande stämning som odlas inte bara i SSU utan även andra ungdomsförbund.

Som sagt, gärna dövörat till nu. SSU väljer sin ordförande för hans eller hennes politik och personlighet. Jag kommer efter denna artikel följa dess val med största noggrannhet, det är inte utan viss fasa jag läser vad kandidater som Gabriel Wikström nu lanserar. Det andas en syn på samhället som maskinen vilken är överordnad människan.