I två av mina tidigare postningar så har jag luftat min tveksamhet inför en del av vad jag ser i det politiska spelet och i den politiska världen i allmänhet och stämningsläget i socialdemokratin i synnerhet. I synnerhet ännu mer efter den senaste opinionsredovisningen som visar att (S) sakta klättrar mot 35 procent. Det som sker nu är faktiskt livsfarligt på sina håll i partiet. Vi ser attityder som kanske bäst antyds av signaturen gstsveneric:

Luta oss tillbaka? Hålla inne med kärleksfull kritik? Lita på att Håkan och hans stab inklusive talespersoner gör jobbet åt oss genom att läsa på över sommaren? Att vi faller tillbaka i en partikultur som hör historien till? Att vi låter de som valt rollen som förtroendevald vara deras yrkesidentitet forma våra budskap? Att dessa ska börja spela ett spel igen och försöka få väljarna att känna igen sig i dem? Det kommer inte att gå även om det finns sådana på upphöjda positioner som sannolikt tror på denna kuliss. Detta är begripligt men inte försvarbart - många av dem har aldrig satt sin fot utanför det politiska systemet. Partiets problem – kanske främst i Stockholm – är större och mer djupgående än dessa företrädare vill medge. Låt oss se till hur socialdemokraterna lyckats i Stockholms Stad och Stockholms Län valen 2002, 2006 och 2010:

2002 Stockholms stad  31,3 procent

2002 Stockholms län    33,4 procent

2006 Stockholms stad  23,17 procent

2006 Stockholms län    26,16 procent

2010 Stockholms stad  20,88 procent

2010 Stockholms län    22,23 procent

Katastrofalt dåligt. Jag har mer mustiga uttryck än så på lager men nöjer mig så. Socialdemokraterna i Stockholms stad och län har under nuvarande ledarskap (det har inte förändrats nämnvärt de två senaste valen) tappat var tredje väljare. Och vad som är kanske än mer skrämmande är att nuvarande ledningar i stad och län inte vill ta i denna bistra sanning, den har effektivt tystats ned. Trodde dom i alla fall. En styrelse och bolagsledning i vilken annan verksamhet som helst som på åtta år tappar en tredjedel av sin marknad får sällan någon mildare behandling av sina ägare och / eller  intressenter.

Med en oförmåga att vinna tillbaka Stockholmarnas förtroende skall det mer till än en eventuell ”Håkan”-effekt. Stockholmarna är inte lättflirtade – de kräver en politik som håller och som tar avstamp i Stockholmarnas vardag. På samma sätt förhåller det sig i såväl Göteborg som Malmö och även om vi tog hem segern i dessa städer så krympte marginalerna oroväckande mycket. Väljarna är inte någon obegåvad fårskock som vi kan skylla ifrån oss på, de har dessutom rätt att ställa krav på de politiska partierna vid varje tillfälle som medges. Vi, och de distriktsledningar som vi låtit sitta i orubbat skick trots valresultaten,  måste inse det legitima i detta och sluta skylla ifrån oss eller tro att någon annan gör jobbet åt oss eller att väljarna är korkade som inte förstår våra distriktsledningars behov av makt, prestige och tillsvidare liknande anställningar i maktens finrum.

All in all, vi har en lång väg tillbaka. För att vinna 2014 så krävs att vi kanske inte vinner storstäderna  men åtminstone presterar resultat som ligger närmare 30 procent och 2002 års valresultat än de senaste två valen som ligger närmare 20 procent. Håkan Juholt kommer inte kunna gå denna långa väg själv. Det kommer krävas blod, svett, tårar och ytterligare rockader på fler nivåer än den vi börjat med för att kunna gå i mål med det som ligger framför oss. 

Vi har inte råd att luta oss tillbaka.