”Hanteringen av förändringar i sjukförsäkringen är ett tydligt exempel på den borgerliga regeringens misslyckade parlamentariska strategi. Sverige har en minoritetsregering. Vill man få igenom politiska förslag måste man söka stöd hos de folkvalda i parlamentet. Reinfeldt bör ge sina ledamöter mandat att förhandla”
så skriver Tomas Eneroth, vice ordförande i socialförsäkringsutskottet igår på Newsmill.
I riksdagen så beslutade majoriteten om att återremittera ärendet nu. Ingvar Persson beskriver vilka slutsatser vi kan dra på Aftonbladet:
En ansvarsfull regering skulle för länge sedan ha lyssnat på rapporter om människor som drabbats. En insiktsfull regering skulle ha insett när en misslyckad politik inte längre kan samla stöd i parlamentet. Och en lyhörd regering skulle ha sökt enighet och nya lösningar.
Men inte regeringen Reinfeldt.
I stället för att ta till sig kritiken och söka verkliga kompromisser har regeringen valt att måla ut oppositionen som ansvarslös. Och i går valde den nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson att inte ens begära talartid i riksdagsdebatten.
Så agerar en regering som är på väg att förlora kontrollen, över politiken och över verkligheten.
Jag anser att regeringens handlag är lika halsstarrigt som ansvarslöst. Alliansen har inte haft intellektuell förmåga att inse, än mindre vilja, att Fredrik Reinfeldt leder en minoritetsregering. Detta är ingen nyhet i Sverige, den svenska konstitutionen är en av få som är anpassad för att göra minoritetsregeringar så effektiva som möjligt. Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson ledde alla minoritetsregeringar. Regeringar som lyckades sanera Sveriges ekonomi efter ministären Bildt 1991-1994, införa budgetregler – en central fråga i regerandet - under protest från bland annat Fredrik Reinfeldt och mycket annat. Allt i minoritet. Det byggde på att alla dessa regeringar förmådde att leva upp till vår grundlag, vår regeringsform. Dessa statsministrar har som gemensamt att de alla försäkrat sig om ett parlamentariskt stöd innan de lägger förslag i riksdagen. På så sätt har de sluppit en obstruerande riksdag.
Regeringen Reinfeldt II agerar lika oansvarigt som korkat anser jag. De tar inte ansvar för valresultatet, de tar inte ansvar för de effekter deras reformer fått men mest allvarligt av allt är att de inte tar ansvar för landet i den situation som Europa befinner sig i med Greklands kris. Varför jag säger så är inte helt lätt att förklara men jag gör ett försök.
Greklands kris hotar Euron kanske mest primärt finansmarknaderna och de institutioner som lånat ut pengar till Grekland. Om vi tyckte att finanskrisen var jobbig så kommer vi komma ihåg den som en västanfläkt om det vill sig illa. Finansmarknaderna kommer söka sig till trygghet och en parameter som är central för dessa matadorer som lever på risk men älskar trygghet är regeringens styrka. Svaga regeringar är något som finansmarknader skyr som pesten. Eller rättare sagt, minoritetsregeringar som inte kan hantera en minoritetssituation. Och. Regeringen Reinfeldt II visar sig vara en svag regering med ett så tveksamt stöd att de tvingas till byråkratiska krumbukter för att inte förlora en votering. En svag regering där dess minsta stödparti, (KD), nu ser ut att tappa alltmer trovärdighet i väljarkåren med sitt senaste svek i sjukförsäkringsfrågan mot sina väljare. Väljare med ett genuint socialt patos. Slitningarna inom regeringsunderlaget är även det något som finansens matadorer cyniskt granskar när de beslutar om villkoren för investeringar.
Jag hoppas att jag lyckats åskådliggöra allvaret i situationen. Debatten kommer inom kort, kortare tid än vad vi anar, inte längre handla om socialförsäkringssveket. Det kommer att bli mer akut än så. Finansmarknadens dom över svaga regeringar är sällan eller aldrig någon sinekur för väljarna. Och det är i detta som Fredrik Reinfeldt har ett ansvar. Han visar sig vara en till och med svagare statsminister än Ola Ullsten (FP) som ledde en regering ensam med kanske tio procent av väljarna bakom sig, men lyckades. Han använde sig av förankringen som metod och lyckades lotsa Sverige fram till ordinarie val.
Att Fredrik Reinfeldt är en svag ledare anade jag, men att han var en så inkompetent och omdömeslös statsminister blev jag förvånad över måste jag säga. Vi alla, inte bara de noll-klassade och utförsäkrade, kommer få betala för hans bristande ansvarskänsla och omdöme. Snarare än vad vi anar. Och mer än vad vi önskar.
