I min förra postning som berörde Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar fick jag en kommentar från riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) som väckte en del gamla tankar till liv. Göran Pettersson och jag har tidigare haft våra meningsskiljaktigheter i just dessa frågor, vi är dessutom forna kollegor även fast han var i armén och jag i flottan. Vi är bägge utbildade inom underrättelse- och säkerhetstjänst. I tidigare replikskiften har jag velat koppla ihop makroekonomi och energipolitik med främst utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska perspektiv – Göran har så sent som 2009 hävdat att detta inte varit helt relevant. Han är idag av, så som jag uppfattar det, en annan uppfattning som ligger närmare min position. Jag bejakar detta. Men. Jag börjar ha rätt mycket synpunkter numera på attityden till andra perspektiv och till kompetens som sådan från de politiska partierna. Faktiskt oavsett partifärg om vi undantar en del av (MP). Jag ska försöka vidareutveckla detta nu.

För att ta det explicita fallet med såväl bolånebubblan 2008 och varningssignalerna för att den skuldsättning som många europeiska länder nu står inför så var vi några stycken som varnade för detta. Vi blev idiotförklarade av såväl våra egna ”främsta företrädare” som av våra politiska motståndare. Den blick jag fick av Bo Ringholm när det begav sig sade mer än 1 000 ord. Tiden visade dessvärre för honom om vem som gjort en korrekt bedömning. På samma sätt förhåller det sig nu med de säkerhetspolitiska bedömningarna där vi är några stycken som blivit utskrattade när vi försökt uppmärksamma kopplingarna mellan energipolitik, finansiell oro och den globala maktbalansen. Återigen – nu faller de som skrattat en gång in i kören. När sakargument inte bet så hann den reala utvecklingen sedan ikapp. Samma företrädare påstår samtidigt att just de är de bäst skickade att lotsa oss igenom alla de utmaningar som de vägrat inse risken för förrän de inträffat.

Jag kan fråga mig om dessa verkligen är de bäst lämpade att leda. De har inte visat att de behärskar omvärldsanalys i ett proaktivt perspektiv. Om de inte behärskar denna ädla konst så kommer dessa förtroendevaldas politiska idéutveckling bli reaktiv istället för proaktiv. Jag ställer mig då ett antal frågor. Dels på hur det kommer sig att det är på detta sättet, dels konsekvenserna men även om dessa personer skulle överleva i den värld de är satta att styra.

Den första frågan är tämligen enkel att besvara. Det finns i alla partier en mer eller mindre uttalad och utpräglad kultur att premiera ja-sägare. Ja-sägare utmanar inte de analyser som talar för att den egna politiska agendan är den bästa ur makro-, mikro, säkerhetspolitiska eller andra perspektiv. Bunkermentaliteten som präglade ministärerna Bildt, Persson och numer Reinfeldt II släpper bara igenom goda nyheter och ”rätt” analyser. Takhöjden inom moderaterna sägs – enligt mycket säker källa – vara av en sådan karaktär att en ordinär krypgrund upplevs som S.t Peterskyrkan. På samma sätt förhöll det sig i socialdemokratin under Göran Perssons sista mandatperiod. Politiken kom att färgas av detta på samma sätt som stora delar av riksdagslistorna. Riksdagslistor som vi än idag dras med. Detta har inneburit att Håkan Juholts rekryteringsunderlag till talespersoner blivit rätt begränsat. Inom båda de statsbärande partierna finns dock ljuspunkter och eftersom jag kritiserat moderaterna så ska jag nu berömma dom för att ha tagit till sig en sådan politiker som Maria Abrahamsson. Inom socialdemokratin finns ett flertal jag tycker nu börjar ta för sig och visa vad de går för ur ett positivt perspektiv men dessvärre så är de för få för att hålla upp tempot i förnyelsearbetet. Håkan Juholt har väckt några ur en dvala på avbytarbänken samt börjat rekrytera  vassa tänkare, vissa med ett godkänt resultat – andra skulle mycket väl kunna fundera på om inte tiga vore guld. Något förenklat handlar det om ledarskapet, hur pass benägen en partiledare är att ta till sig andra perspektiv, oliktänkande men ändock ideologiska själsfränder och inte sällan budbärare av obehagliga sanningar.

Hur det ser ut i de övriga partierna har jag ett visst begrepp om. (V) skulle i min värld tjäna på att ersätta Lars Ohly. Vilka är förutsättningarna för honom att vinna ett val nu? Han har personligen ett ansvar för jag tror fem raka valnederlag och om jag skulle vara arbetsgivare i ett vanligt företag så skulle hans analysförmåga fått respass redan vid nederlag nummer två. Lars Ohly är ett rödgrönt alternativs svagaste länk och vill (V) på allvar påverka en framtida socialdemokratisk regeringsalternativ i renässans bör de börja fundera på vad de själva kan och vill bidra med. Bunkern kring Lars Ohy tycks vara kompakt och hans världsbild isolerat till att handla om "Me, myself and I".

Jan Björklunds (FP)  bunker är möjligen något mer öppen då partiet av tradition slitits mellan socialliberaler och neoliberaler. Hur det står till i (KD) har jag faktiskt ingen information om men opinionssiffrorna talar sitt språk. Att Maud Olofsson har en kompakt försvarslinje av ja-sägare runt omkring sig tycks vara uppenbart med hennes attityd till valresultat och medial kritik.

All in all: Jag anser att vi  - oavsett politisk hemvist - måste börja ställa samma krav på våra företrädares omdöme och kompetens som i ”den riktiga världen”. En repetitiv oförmåga att göra korrekta analyser och därmed oförmåga att dra de riktiga slutsatserna bör inte meritera till förnyat förtroende. Den interna partidemokratin av idag, oavsett parti, klarar uppenbarligen inte av att matcha fram rätt personer eftersom andra egenskaper efterfrågas. Att säga ja, att kamma medhårs och endast komma med glada nyheter är sådant som blir meriterande. Att varna och peka på alternativa lösningar är däremot ingenting som premieras i något av de statsbärande partierna.

Skulle alla dessa personer som säger sig vilja leda och som nu bevisligen visat upp en bristande förmåga att läsa sin omvärld, som reagerar på omvärlden istället för att möta omvärlden proaktivt, vara tvungna att arbeta i det näringsliv de alla tycks hylla skulle deras karriär sannolikt bli rätt kort. Ingen av dem skulle mest sannolikt någonsin avancera högre än till att vara ställföreträdande bensinmacksföreståndare. I den rollen räcker det med att höja och sänka bensinpriset på oljebolagens direktiv. Jag måste nog redan nu be de som är ställföreträdande bensinmacksföreståndare om ursäkt om de känner sig förolämpade när de jämförs med dagens politiska ledarskap. Några nämnda men absolut ingen glömd….