Partiledardebatten i ett retroperspektiv.

Idag domineras ledarsidorna av analyser och vinklingar på gårdagens partiledardebatt. Karin Petterssons signerade ledare en av de mer läsvärda, DN:s osignerade ger mer känslan av att ”trampa vatten” och likt Alliansen vara tömd på idéer och nya vinklingar.

Att det nu utkristalliserats tre tydliga alternativ i svensk inrikespolitik stå dock allt klarare. Ett som domineras av den sittande, av moderaterna dominerade, Alliansen, ett som består av de mer livskraftiga delarna av det forna rödgröna samarbetet – (S) och (MP) – samt ett rent missnöjesalternativ i (SD). De partiledare som var uppe på pisten igår ger alla olika intryck vilket kommer prägla återstoden av mandatperioden. Karin Pettersson nämner här två partiledare, Maud Olofsson (C) och Jan Björklund (FP), som hon anser beträda sin politiska dödsdans. I det senare fallet skulle jag inte vara så säker även fast jag blev förvånad över hur illa förberedd Jan Björklund tycktes vara. Med Maud Olofsson är saker och ting dock annorlunda. Hon gav ett i det närmaste desperat intryck och i hennes första replikskifte med Håkan Juholt reagerade jag på hennes andning. Den kändes ansträngd men var sannolikt ett utslag för den nervositet som kombinationen med en allt högljuddare intern opinion, en ökad kritik från näringslivet på de uteblivna resultaten, en alltmer fiaskoartad kärnkraftsöverenskommelse samt opinionssiffror som halkar alltmer närmare fyra procent ger. Om inte Centerpartiet en gång för alla tar tag i en vilsenhet som överträffar det mesta i svensk politisk historia samt sitt alltmer desperata ledarskap under det närmaste året kommer ingen partikassa i världen kunna rädda (C) kvar i riksdagen.

Göran Hägglund och hans kristna demokrater? Göran Hägglund är nog den mest sympatiske av Alliansföreträdarna men företräder det minst sympatiska partiprogrammet. Och partimoralen. Det ser inte bättre ut att (KD) nu väljer att inte ansluta sig till det utskottsalternativ som tagits av Tomas Eneroth i socialförsäkringsutskottet om att nu sätta stopp för avarterna i sjukförsäkringarna. Utskottsinitiativet ligger, med flit, helt i linje med vad (KD) samt stora delar av (FP) ledamöter påstod sig stå för i valrörelsen. Den svekdebatt som de nu bjuder oss på är dem väl förtjänt, de lämnade dörren öppen nu när de visade att när det väl gäller så är deras omsorg om de svagaste endast tomma ord. De är och förblir ett lydigt röstkompani till moderaterna.

När det kommer till vänsterpartiets Lars Ohly så tror jag nog att (V) aldrig löper samma risk att åka ur riksdagen som (C), dock ger han mig samma känsla men med en annan vinkel av att likt Maud Olofsson inte inse att hans bästa tid har varit. Vänsterpartiet skulle kunna nå en ny vår med Jonas Sjöstedt eller Josefin Brink som ordförande och då kunna vara ett progressivt ungdomsalternativ i svensk politik. Lars Ohly inser inte detta utan tycks se sig själv som större än sitt parti vilket effektivt sätter en hämsko på denna möjlighet. Han kändes maläten, en tid som flytt helt enkelt.

(SD) är ett kapitel för sig. Att de lärt sig spelet snabbt står utom allt tvivel. De tonar ner sin främlingsfientliga profil på riksplanet och låter nu sina kommunala företrädare göra det jobbet. Här är strategin tydlig, de identifierar vilken etnisk gruppering som är störst i varje enskild kommun och ställer den mot de som de definierar som svenskar. Hur jag hanterade detta i min hemkommun Norrtälje kan du se här. Kan sägas att (SD) företrädare inte vågade sig upp i talarstolen efter att jag var klar. Att (SD) kommer stöka till det i det parlamentariska systemet är dock nu klart. Min bedömning är att de är de enda som säkert kommer kunna tjäna på en regeringskris och extraval. Jag bygger min åsikt på Expo tidigare analyser och (SD) positionering som det tredje alternativet i svensk politik som ett rent missnöjesparti. Inte utan en naiv och romantisk syn på hur debet, kredit, makro- och mikroekonomi egentligen fungerar. Sedan är det nog tveksamt om någon av herrarna Juholt, Fridolin eller Reinfeldt vill ha ett extraval till Riksdagen. Skulle så ske skulle Fredrik Reinfeldt med vett och vilje då vara beredd att offra (KD) på maktens altare. Skulle (KD) åka ur riksdagen är jag tveksam till om de någonsin skulle kunna komma tillbaka till den.

Ser vi dock till de stora blocken så kommer det politiska samtalet och den egentliga spetsen för de kommande tre åren dock kretsa kring tre partier. (S), (MP) och (M). Dess positioneringar kommer vara kopplade till deras partiledare där de två förra kommer ta en tydligare ideologisk position – den ena med stora penseldrag och den andre med mer vardagsnära sådana. (MP) med stora penseldrag om energiomställning (som jag sympatiserar med) och (S) mer på mikronivån med vardagsnära och känslomässigt starka profilområden. Moderaterna kommer sannolikt fortsätta sin resa på den inslagna vägen med nationalräkenskaperna i handen och en klinisk statsmannalik, fjär, retorik. Detta är nog det klokaste de kan göra eftersom jag själv ställer mig tveksam till om den ideologi och de politiska mål som återges i böckerna ”Det sovande folket” och ”Stenen i handen på den starke” skulle gå hem i stugorna på det sätt som annars skulle vara önskvärt.

Till syvende och sist till de som nu försöker lämpa över regeringens förmåga att regera landet på delar av oppositionen:

Alliansen innehar regeringsmakten, moderaterna besätter - i kraft av sin storlek - positionen som regeringschef och statsminister. Det är regeringen som är motorn och rent konstitutionellt är den som har initiativet i den svenska modellen av parlamentarism. Det är dess förslag som skall finna stöd i Riksdagen. Det kan aldrig vara oppositionens, som åkte på en förnedrande brakförlust 2010, ansvar att tillfredsställa Fredrik Reinfeldts och Per Schlingmanns behov av politiskt stöd, makt och bekräftelse. Det åligger regeringen att säkerställa politiskt stöd för sin politik i det parlament som folket valt. 

Om inte regeringen är beredd leva upp till detta så borde Fredrik Reinfeldt aldrig påbörjat sin andra mandatperiod. Han representerar en minoritetsregering, intet annat. Att bli påmind om att svenska folket - som han säger sig gå sida vid sida med - sade ja till honom som statsminister men nej till hans politiska idéer och gärning är sannolikt svårt att smälta men så enkelt är det. Tugga och svälj.

El Gordo som försåg mig med länkväggen, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3, Kent, Radikalen, MMK, Böhlmark, Krassman, Moberg, Jönsson, Sebastian, SR 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, GP, Ab 1, 2, 3, 4, SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, Sydsv, LO-tidningen 1, 2, 3, Nyheterna 1, 2, 3, 4, 5, Expr 1, 2, 3, 4, UNT, Dalademokraten, UNT Ledare, Norrtelje Tidning