Det finns skäl för mig att gå tillbaka ett stycke i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Mot bakgrund av vad jag skrev igår finns det skäl att granska två borgerliga debattörers positionering i debatten kring Libyen. Göran Pettersson, Fredrik Antonsson och Thomas Böhlmark, alla (M). Göran Pettersson har raljerat en hel del över socialdemokratins kompetens och agenda i detta Här kan jag kanske ge Göran Pettersson rätt i en sak, det kan finnas skäl att se över den ordinarie utrikesförvaltningen. Urban Ahlins resa till FN veckan innan handlade om att lyssna vad dessa hade att säga – något som den ordinarie utrikesförvaltningens politiska ledning valde att prioritera bort. Thomas Böhlmark efterlyste långsiktigt tänkande från oppositionen vilket jag nu kommer återkomma till.
När socialdemokraterna efterlyste bordningsstyrka och en bredare verktygslåda ville moderaterna egentligen bara förlänga nuvarande insats samtidigt som detta behov idiotförklarades. Fredrik Antonssons postning från när det begav sig tycks andas en insikt om sakförhållandena i området samt det som FN kommunicerat i olika kanaler. För samtliga dessa – som öppet kritiserat det bredare anslag som socialdemokratin (dock efter en förvirrad retorisk inledning måste jag säga, det har Håkan Juholt vitsordat i en senare intervju i Korseld) kom fram till bör ägna en viss tid åt denna video hämtad från Al Jazeera, tyvärr tillåter inte Al Jazeera inbäddning ännu varför ni måste följa länken. Jag vill minnas att minst en av dessa moderata självutnämnda ledande försvarsdebattörer påstod att vapen endast smugglades in via luftrummet. Jag kan tycka att just den moderata opinionsbildaren nu har gjort sitt i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten.
Vad som bekymrar mig för dagen är att vi nu inte tycks ha någon egentlig debatt kring hur vi adresserar vår – och därmed del av EU – position i Mellanöstern i ett vidare perspektiv. Det borde finnas utrymme för detta eftersom enskilda punktinsatser annars riskerar att motverka varandra. EU:s hållning till Turkiet är en sådan, hur jobbar vi för att underlätta ett medlemskap? Syrien, Egypten, Tunisien och Jemen är andra områden där vi måste sätta oss ner och fundera hur vi skall ha det för att inte tala om Afghanistan. Den sista frågan hastar nu, USA och Frankrike drar ned på sitt engagemang snabbt vilket kommer påverka oss oaktat vad vi kan tycka om det. Det är en sak att prata om demokratiska rörelser, en annan femma att försäkra sig att de bär frukt. Centralt i alla dessa fall är att vi måste formulera vad vi har för politiska mål med vårt engagemang och inte falla in i den medielogik där endast det senaste kriget är det som är populärast i debatten för dagen.
