Der Spiegel får insipirera till kvällspostningen och vill det sig riktigt illa så blir det även midsommardagens huvudpostning av orsaker utanför min kontroll. Titeln på Der Spiegels krönika är, fritt översatt, ”Hur den europeiska eliten förlorade en generation”. Skrämmande titel till en krönika som ställer relevanta frågor.
Vad frågeställningen egentligen kokar ned till är om Europa och EU är det Europa och EU som dagens alltmer välinformerade medborgare verkligen ville ha? Var det så här vi ville se Europa utvecklas? Jag är inte så säker även fast jag är i grunden en EU-vän och var en entusiastisk anhängare till de visioner som målades upp. Ett fredens Europa. Ett Europa med fri rörlighet över gränserna av idéer och människor. Tanken var vacker, men var det så det utvecklades?
Nej. Det är i alla fall mitt svar när vi ser det tjuv- och rackarspel som pågår på makroplanet och vilka centrifugalkrafter som sätts igång på mikroplanet. Jag kommer nu göra en liten personlig utvikning för att du kanske ska förstå mitt europeiska engagemang men samtidigt varför jag ser de mörka moln som nu tornar upp sig vid horisonten.
1997-1999 var jag arbetande styrelseledamot (Consejero Delgado) och sedan VD ett svenskägt bolag i Madrid. Spanien hade i och för sig gått med i unionen redan 1986 men det var först nu, när de stora sociala fonderna och strukturfonderna började pumpa in pengar i ”oliv-ekonomierna” som Spanien tog klivet in i Europa. Minnet av Francos diktatur var fortfarande då – och även nu – ständigt närvarande. Den yngre generationen (och mina jämnåriga) gjorde allt för att bli en del av Europa. Jag överdriver inte om jag säger att det låg en EU-finansierad språkskola i varje kvarter i Madrid. Ett helt folk ville lära sig engelska för att kunna kommunicera med den gemenskap som vi andra representerade efter år av isolering. En fantastisk, och välkomnande, känsla och attityd mötte mig från ett folk som så sent som 1975 fått uppleva militärdiktaturens järnstövel. Greklands historiska närhet till just detta styrelseskick är inte heller långt. Så sent som 1974 styrdes även Grekland av en militärjunta.
När nu den grekiska ekonomin ser ut att helt ha havererat och med viss rätt sätts under förmyndarskap under hänsynslösa villkor, när den spanska ungdomsarbetslösheten i vissa regioner ligger kring 50 procent, när såväl Irland som Portugal ser ut att gå det grekiska ödet till mötes samtidigt som Italien på fullt allvar börjar överväga om att lämna Euron så står det inte rätt till i Unionen. Samtidigt så ser Schengensamarbetet ut att nu luckras upp med framför allt de danska kraven på gränskontroller – allt för att lugna en allt mer isolationistiskt och högljudd opinion. Då står det inte rätt till i relationen mellan väljare och elit. Medans den svenske tonåringen ser Europa som en möjlighet och ett äventyr emedan hans spanske och grekiske jämnårige börjar se Europa som ett ok och en piska.
Vad jag vill ha sagt är att den Europeiska Unionen nu, för varje dag, vilar på en allt mer skakig grund. Att de länder som nu har störst problem även har en historia i närtid där folket valt att isolera sig och där militärdiktaturer tillåtits få husera i relativ lugn och ro. Den demokrati vi tror oss arbeta för är nu, eller står i begrepp i att bli, alltmer ifrågasatt. Den rörlighet av varor, tjänster, kunskap och kapital blir alltmer reglerad av protektionistiska skäl. Varför? En ganska logisk motreaktion. Den politiska eliten tappade greppet om såväl rörligheten, ekonomin som folkopinionen.
Jag är bekymrad nu när jag hör Fredrik Reinfeldts ganska hårda omdömen om Grekland. Jag förstår hans positionering fuller väl men han spelar med sin retorik krafter som Sannfinländare, Vänsterpartister och Sverigedemokrater i händerna när han sätter upp en oförsonlig attityd mot Grekland i detta fall. I förlängningen så spelar han som statsminister och ledamot i Europarådet även indirekt med de krafter som så sent som i mitten på sjuttiotalet satt vid makten i de utsatta länderna. Krafter där tortyr och övergrepp mot medborgarna var normaltillstånd. Dessa partier, och dessa krafter, kommer utnyttja det svek och det misslyckande av europatanken som nu folkopinionen upplever. Sagt med detta är att Fredrik Reinfeldt inte är ensam i denna roll, mina egna partikamrater som i blindo och okritiskt varje dag försvarar allt vad EU gör, säger och tänker har även det ett ansvar. Om än inte lika stort.
Så åter till kärnfrågan: Blev Europa som vi tänkt oss? Och om inte – hur tar vi oss dit? Är det möjligt? Vad är det mest sannolika scenariot? Frågorna är många. Och det hastar.
Relaterat: Fokus, Aftonbladet
