– Livet är en besvärlig tid, men vi måste alla igenom det. Det enda som gör livet värt att leva är andra människor, och att göra deras liv värda att leva. Jag tror människan vill göra gott, vilket är vackert med tanke på all ondska och elände som finns. Ville vi inte gott skulle livet vara komplett meningslöst. Nu är det bara lite meningslöst.
Just så känner jag det i skrivande stund. Livet är bara lite meningslöst. Samtidigt som människor i min omgivning gör allt för att göra livet surt för andra för att främja sina egna karriärer så säger dom att dom vill skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Jag tänker en smula på det här. Om motsägelsen och om dessa personer verkligen menar allvar med ord som ansvar, brinna för solidaritet, tro på allas lika värde. Medmänniska primarus – den som skall bära ett förtroende - den främste bland medmänniskor. Den främste av jämlikar… då blev själva ordet jämlik med ens meningslöst.
En tavla som kommit att i grunden förändra min syn på livet och samhället är Odd Nerdrums ”The death of Andreas Baader”. Jag vet inte på vilket museum den hänger numera men upplevelsen är enorm. Att Andreas Baader var en terrorist med många liv på sitt samvete är höjt utom allt tvivel, att han förtjänade sitt fängelsestraff flera gånger om är tveklöst anser jag. Men. Tavlan åskådliggör ett tänkt scenario om hur han slutade sina dagar. Enligt obduktionsprotokollet så tog Andreas Baader sitt liv med ett skott i nacken. Motivet till tavlan talar till mig. Alla har rätt till en rättvis rättegång, och ingen – inte ens staten – har rätt att sätta sig över sina egna lagar och den värdegrund som är tänkt att hålla ihop samhället.
Det är i dessa stunder, när jag frågar mig varför jag egentligen gav mig in i politiken, som jag tänker på en promenad en sommardag för länge sedan. Eller var det länge sedan? Ibland som det var igår, ibland som det var i ett annat liv. I en annan tid. En promenad och i ett samtal med en person som kom att förändra mitt liv i grunden. Vi talade om boken ”Simon och ekarna” av Marianne Fredriksson. Vi talade om judeförföljelserna under andra världskriget. Vi talade om det fria ordet och Torgny Segerstedts mod. Jag novis, min samtalspartner desto mognare, resonerande och vägledande tog min samtalspartner mig över de fallgropar, stockar och stenar som problemställningen erbjöd. Vi närmade oss under promenaden obönhörligt frågan som jag var rädd för innerst inne. Om jag såg att någon for illa på grund av klass, kön, etnicitet, sexuell läggning eller vad som helst bara för att en tillfällig majoritets norm – i strid mot min egen och samhällets grundläggande etiska värden – legitimerade dessa handlingar: Skulle jag stå bredvid passiv och tyst eller skulle jag ingripa med risk för det jag höll kärt? Frågan ställdes direkt till mig, den kröp in i mig, den vände ut och in på mig och jag ville svara att jag skulle vara beredd att offra mig men jag kunde inte forma orden. Jag var vid den tiden kanske än mer av arbetsnarkoman än idag, det normativa streberlika statusjagandet i min uppväxt och min omgivning färgade min världsbild. Men frågan - den tog inte ens tio sekunder att förmedla - kom att förändra mig i grunden. Frågan som det sedan tog år för mig att kunna svara på. Ja, jag är sannolikt beredd. Jag tror jag vet vad det är värt att det åtminstone finns några som är beredda att gå före och ibland stå ensamma när de ska försöka vrida samhället – i det stora och i det lilla – rätt.
Hur mitt engagemang kommer te sig efter sommaren har jag bara vaga begrepp om. Sommaren, som innebär ledig och fri tid för vissa kommer inte innebära det för mig. I september – som är mitt nästa andningshål – kommer jag, likt pilgrimen, åka tillbaka i tid och rum till en annan, för mig central, upplevelse och plats. Jag kommer åka till Madrid för ett kärt återseende av staden i mitt hjärta. Men det är inte vännerna och miljön i sig som drar mig mest, det är inte tjurfäktningarna, det är inte operan, det är inte dofterna, pulsen, maten eller vinet. Det är återseendet av Picassos Guernica som jag ser mest fram emot. Upplevelsen av att stå framför denna monumentala målning är obeskrivligt stark. Det är så att jag kan höra skriken, smärtan och utsattheten. Ropen efter skydd. Ett skydd som aldrig kom. Ett samhälle som svek. En ondska som kom i dagern. Naturligtvis kommer minnena komma ikapp mig då från tiden när jag såg Guernica för första gången. Vem jag var och vad jag var. Det blir en pilgrimsfärd för en agnostiker som söker tron på sig själv.
Det är denna typ av tankar som rör sig i mitt huvud nu. Jag vet att jag måste röra på mig – står jag still går jag under. För närvarande är jag så in i döden trött när jag rör mig framåt men jag kan intet annat. Det känns vissa dagar som jag går på bara benpiporna men jag tar mig ändock framåt. Mot vad? Vet faktiskt inte. Med vilken drivkraft? Den är jag däremot desto säkrare på.
Jag avslutar därför nu postningen med en av mina absoluta favoritartister när han framför en ballad som faktiskt har koppling till denna mycket personliga – och delvis privata – postning. Balladen är intimt förknippad med tid, rum, känsla och tanke som jag både försökt beskriva men kanske, när jag nu tänker efter, mest bara givit ledtrådar till. Ledtrådar till vad det kan innebära när agnostikern ger sig ut på en pilgrimsfärd där han söker tron på sig själv.
