Editerad 06:05 2011-06-04


I dagens DN, samt via en rad med andra väl formulerade vinklingar, läsa om demokratins utmaningar. Mer än var fjärde ung svensk, 18-29 år, tycker att det vore ”ganska eller mycket bra” om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark, diktatorisk ledare enligt den senaste World Values Survey-undersökningen.

Skrämmande siffror. Och bitvis kan jag tycka att den politiska analysen är lika skrämmande. Många av våra ledande företrädare är nu snabba med att ställa sig på barrikaderna och hävda att just de är demokratins främsta försvarare. Att just de är de som är bäst skickade att försvara rätten till det fria ordet och självklarheten att kunna delta i fria val.

Jag måste säga att det är inte utan ett visst illamående jag tar del av detta. Varför? Oavsett parti så är idag de politiska partiernas interndemokrati det största enskilda hotet mot demokratin. Här tillåter jag mig faktiskt att göra en liten utvikning i form av en recension av Thomas Bodströms bok. Hans alster, i såväl form, innehåll samt eventuellt syfte, är intimt förknippad med vad undersökningen till slut landar i.

Thomas Bodströms bok ”Inifrån. Makten, myglet, politiken” är en utmärkt sammanfattning av det interna livet i socialdemokratin. Hela boken är en recension och ett plagiat, inklusive de idéer Thomas lanserar som sina egna,  av den interna debatt som rasat sedan valförlusten. En debatt  som föranlett att jag själv och några med mig sedan september i fjol riskerat vår politiska framtid mer än en gång. Otaliga är de tillfällen där jag fått omskrivna råd och uttryckliga varningar om att jag drivit kraven på interndemokrati för hårt och för långt. Att jag, och några med mig, orättfärdigt dominerat den interna debatten med obekväma sanningar. Detta kan ha kostat mig möjligheterna att realisera mina politiska idéer. Jag hade behövt Thomas Bodströms hjälp med understödet men han valde att hålla en låg profil under hela resans gång för att nu sammanfatta det hela när det värsta blåst över. 


Thomas Bodström är, med boken och hans politiska facit som grund, en kommunikatör i världsklass men i övrigt – anser jag – en uppblåst ballong och politisk bluff. Han är, och har alltid varit, en aktiv del av allt det han påstår sig kritisera. Hans bok lyfter endast när han återger möten han själv varit med på och när han öppet ifrågasätter hur länge han skall behöva stå på tillväxt. Just i det sista anser jag han faktiskt äntligen bidrar med något substantiellt även fast han inte heller här är ensam om att ha ställt frågan tidigare.

För i just detta så träffar han pudelns kärna anser jag. I samtliga politiska partier så är det hart när omöjligt att göra politisk karriär och nå riksplanet om den enskilde inte enrollerat sig innan sin 28:e födelsedag. Utöver detta skall den enskilde ha en adekvat skolning, i socialdemokratin är det den facklig-politiska alternativt någon form av statsvetar- eller förvaltningsekonomexamina som är gångbar. Utbildningar som i praktiken är värdelösa i alla andra yrken än politikerns. De som väljer att göra rollen som förtroendevald till en yrkesidentitet och yrkeskarriär. De som spelar spelet fullt ut och inte drar sig för att verka för maktkoncentration och ren nepotism. Detta, det interna maktspelet med därtill hörande företeelser och de omständiga nomineringsprocesserna, skrämmer bort dagens politiskt engagerade medborgare. Det föder ett förakt för politiken som idé, ett förakt som går från mun till mun och landar i just det vi ser i studien.

Av denna anledning vill jag faktiskt passa på att berömma Carin Jämtin för att hon ändå fått ihop socialdemokraternas organisationsutredning så pass mycket och ändå så pass snabbt att den kan gå igång efter sommaren. Denna utredning är, vågar jag påstå, vital för hela det politiska landskapet eftersom socialdemokratin har haft en dominerande ställning i svensk inrikespolitik. En så pass stark ställning så att det övriga politiska landskapet kommit att påverkas – på gott och på ont – även när det kommer till sådant som heter partikultur och interndemokrati. Carin Jämtins, och socialdemokratins, utmaning ligger med andra ord i något mycket större än att göra socialdemokraterna till Sveriges öppnaste och nyfiknaste parti. Utmaningen ligger i att återupprätta nyfikenheten och viljan till delaktighet i det demokratiska samtalet i samhället som helhet. Och denna delaktighet kan bara födas i att dagens nomenklatura i de olika partierna makar på sig innan de passerar ”bäst före datum”. Helst frivilligt.

Demokratins farligaste fiende ligger i partiernas interndemokrati.  Inget annat.

[Edit 06:05]


DN efterföljande ledare väljer att skjuta ifrån sig problemet och utmåla någon annan som högst ansvariga. DN menar att demokratins problem i dag bättre kan beskrivas som att det finns en frustrerad minoritet som blivit skickligare på att organisera sig. Det tydligaste uttrycket för det är att Sverigedemokraterna till sist sprängde fyraprocentsvallen. Tyvärr, skriver DN, kan även den som är i otakt med sin tid förgifta samhällsklimatet.


I det sista håller jag med DN. Att även den som är i otakt med tiden kan förgifta sin omgivning. Jag menar dock att DN gör det alltför enkelt för sig. När demokratins företrädare har gjort sig själva till ett eget elitistiskt skrå och möter sin omvärld med slutenhet samt rädsla så är demokratin på fel väg. När försvaret av de egna positionerna är överodnat erkännandet att det kan finnas andra som är bättre skickade i vissa sakfrågor håller tillbaka samhällsutvecklingen så föds frustration.


Jag tycker att DN:s reaktion är sympatisk men väl naiv. Världen utanför redaktionen, samma värld som ligger utanför Riksdag, Rosenbad och i mitt fall Sveavägen 68 fungerar inte riktigt som DN vill hoppas på. Den är rakare, den är brutalare och framför allt så är den frustrerad. Tyvärr.  Det är därför Carin Jämtins arbete är så fruktansvärt viktigt just nu.


[Slut Edit]

Länkar: SvD, DN, DN, AB, DN

Bloggar: Kent, Böhlmark, Lidby, Holmqwist, Marielle, Antonsson (tack för länkväggen), Högberg,