Det svenska välfärdssamhället har blivit sämre på att utjämna de sociala klyftorna. Det är en av orsakerna till varför barnfattigdomen har ökat det senaste decenniet, hävdar Rädda Barnen i en rapport i dag. Omkring 220 000 barn, det är mer än vart tionde, lever i fattigdom i Sverige. Andelen fattiga barnfamiljer har ökat från 8-9 procent för tio år sedan, till 15 procent i dag.
Detta är med andra ord ett samhällsproblem, ett samhällsproblem som Håkan Juholt först adresserade i sitt linjetal som nyvald partiordförande. Jag vill minnas att borgerliga – främst moderata – opinionsbildare fnyste föraktfullt och ställde sig frågande om detta var ett problem. Statsministern själv slingrar sig och hävdar att ”vi trots allt har det ganska bra” i Sverige. Det absolut värsta exemplet jag har sett i denna debatt var när en av alla dessa moderata opinionsbildare gav sig in i en debatt om barnfattigdom på FB, när denne fått tillräckligt med stryk så sade moderaten i fråga ”jag är inte så insatt” som skäl. Det hade varit bättre att inte dra igång debatten alls, hela anslaget vid det tillfället var oseriöst och arrogant. Tyvärr är denna debatteknik rätt vanlig från personen i fråga, när det bränner till så hävdar debattören okunskap istället.
Men åter till ämnet. Detta är ett samhällsproblem anser jag. Fattigdom är relativ och skapar spänningar i samhället. Det skapar även ibland livslångt utanförskap – barn kommer på efterkälken redan från början. Barn kan som bekant inte välja sina föräldrar hur som helst, barnens fattigdom är intimt förknippad med de vuxnas misär. Om vi isolerar detta till en sådan sak som tillgång till dator och internet i unga år så kan det innebära att stora begåvningar inte får tillgång till den källa av kunskap som just nätet innebär. Vi går miste om tiotusentals talanger som skulle kunna bidra till att bygga framtidens samhälle. Och detta är bara den industriella aspekten. Den mänskliga, känslan av skam för att vara fattig, är oändligt mycket större i sin skada och sin omfattning. En skada som en del som fått uppleva i sin barndom sedan kompenseras med drogmissbruk och kriminalitet.
Vad jag vill ha sagt är att utöver de humana aspekterna är barnfattigdom dåligt för samhället. Det är att misshushålla med framtidens resurser. Däri ligger problemformuleringen och däri ligger utmaningen. Lösningen?
Ja inte är det att säga som statsministern, att vi har det ganska bra…. det räcker inte. Att vi har vårt ansvar även vi socialdemokrater för ökningen (perioden 2003-2006) är tydligt men sedan fem år tillbaka äger Alliansen problemet. Det är hög tid att börja jobba med lösningen nu. Problemformuleringen är vi klara med.
